Magnifik enmansshow

Tom Hanks har vunnit två Oscars (Forrest Gump, Philadelphia), han har spelat nersupen coach för ett kvinnligt basebollag (Tjejligan) och lett sin pluton på själmordsuppdrag (Rädda menige Ryan). Ändå har vi svårt att se Hanks annat än som komikern med hundraprocentig timing i replikskiftena. De Niro och Pacino blir ett med sina karaktärer, Hanks gör olika varianter på sig själv eller möjligen den lovande stå-upparen i Punchline.

Chuck Noland bevisar att vi haft fel i alla år. Bara en riktigt stor skådespelare klarar en timslång, enkelriktad dialog med en volleyboll.

Cast awayhandlar om Noland, en globetrotter som strävar mot att effektivisera Federal Express paketleveranser. Noland kontrollerar tiden, eller är det tiden som kontrollerar honom? Kampen mot klockan pågår dygnet runt och när han lämnar flickvännen (spelad av Helen Hunt) mitt under julfirandet, för ett nytt kuriruppdrag, är det med löfte om att vara hemma till nyårsafton.

Men Fed Ex-planet kommer ur kurs i en rasande storm, kraschar i Stilla havet och Noland är den ende som lyckas kravla i land på en öde ö. Där blir dagar veckor, veckor blir månader, månader blir år. Chuck Noland blir en grottman som lever på krabba och kokosnötter. Han lär sig göra upp eld utan tändare, jagar med egenhändigt tillverkade flisspjut. Han tappar vikt, skägget blir tomtelångt. Och den enda samtalspartnern är Wilson, en trofast volleyboll.

Den moderna människan, som i Nolands fall dessutom är van att vara i centrum oavsett sammanhang, har isolerats och förvandlats till 90-talets Robinson Crusoe.

Filmen delas ini tre avdelningar. Tiden före, under och efter ön. Regissören Robert Zemeckis (som jobbade med Hanks i Forrest Gump) vill få oss att fånga dagen.

Han vill lära oss att uppskatta det vi har, att inte alltid jaga efter det ouppnåeliga. Chuck Noland lämnar sin livskamrat och när han återvänder, efter fyra år, har allt förändrats. Vännerna har begravt honom, kvinnan han älskar har bildat familj.

Zemeckis håller sig inom ramarna. Cast away är en förutsägbar, romantiserad och inte särskilt trovärdig film.

Men – Tom Hanks är magnifik, faktiskt bättre än någonsin förr. Han kontrollerar föreställningen från första till sista ruta.

Kanske är saken Oscar – igen.

ANDERS MÅRTENSSON