Magnus söker efter trygghet
Det är en av de sista riktigt kalla vinterdagarna. Magnus Carlson kurar ihop sig i den stickade tröjan och påbörjar sin andra cappuccino. Håret har samma stålkammade 50-talsfrisyr som förut, trots att musiken rört sig från Roy Orbisons svepande ljudlandskap till Morrisseys minimalistiska popspråk. Idén till skivan föddes förra året, när Weeping Willows bestämde sig för att ta en paus. Men tankarna om att sjunga på svenska har funnits länge. Att göra en skiva med enkla fraser som ”står vid kiosken i gåbortkostym” eller ”radion spelar Kent”. –Att sjunga på svenska blir så direkt. På svenska kan man ju sjunga om korv med bröd, och det får en betydelse. Tillsammans med Henryk Lipp (före detta Blue For Two) skrev han låtar per korrespondens mellan Stockholm och Göteborg. Under den tidiga hösten spelades låtarna in i Musicamatic-studion i Göteborg tillsammans med musiker från Soundtrack Of Our Lives och Speed Of Sound Enterprise. Det blev en anarkistisk inspelning med musiker som ”kom förbi på en kopp kaffe” och nappade på erbjudanden om att lägga på en gitarr- eller körslinga. Bakom två av gitarrerna står Thåström och Mick Jones från The Clash. – Jag hamnade i rätt stad vid rätt tidpunkt. Det har hänt otroligt mycket där nu under hösten och vintern, med Silverbullit, Bad Cash Quartet och Soundtrack. Där nere hjälper alla varandra och spelar med varandra, och det var så perfekt att hamna mitt i den grytan, rent kreativt. I Stockholm är klimatet mer slutet. Musikerna håller sig mer för sig själva, vill göra karriär med sitt eget band. –Jag hatar det där med att göra karriär. Jag vill göra roliga saker tillsammans med andra. Det är därför jag gillar fotboll och inte tennis. Han tänder en cigarett och ser bister ut, med rynkad panna. – Folk frågar alltid om jag är arg när jag ser helt vanlig ut. Men jag ser så corny ut när jag ler. Såhär, säger han och blottar tänderna. Som sångare i Weeping Willows blev Magnus Carlson känd för en bluesröst bestående av lika delar kolasås och saltvatten. I perfekt avvägda popsymfonier klättrade sången tillsammans med blåsinstrument och stråkar i drivor. På soloskivan finns en ny desperation och ofta kastar han sig ut i melodierna så att rösten nästan kantrar. – På engelska kan man tänka ”nu ska jag sjunga som Roy Orbison” eller försöka låta som Morrisey för att låten känns ”Smithsig”. På svenska blir man sig själv och ingenting annat, förklarar han. När Magnus Carlson började spela in grunderna till Allt är bara du, du, du mixades Håkan Hellströms skiva i samma studio. Han blev fullständigt knockad av Känn ingen sorg för mig Göteborg och ville sampla sångslingan med ”a-aah, a-aa-aaah” från titelspåret till den egna skivan. När Magnus och Håkan möttes för första gången smet de ifrån studion till restaurangen på undervåningen, köpte en flaska vin och ”blev typ kompisar”. –Jag berättade att jag ville sampla den där grejen och då sa han ”kan inte jag få sjunga in den istället?”. Sen körade han på massor av låtar. De hittade mängder av likheter mellan skivorna. Båda spelar med engelskspråkiga band i vanliga fall, båda älskar The Smiths, båda gör självutlämnande musik. –Vi försökte ungefär göra samma skiva, utan att veta om det. Det var jävligt häftigt, säger han och tänder en ny cigarett. När Weeping Willows gjorde tårdrypande ballader blev de ofta avfärdade som pretentiösa och teatraliska. Och i efterdyningarna av det ironiska nittiotalet har många svårt att ta textrader som ”du betyder allt för mig, men jag är ingenting för dig” på allvar. – Det är man ju rädd för, att folk ska missuppfatta och tro att man är något jävla pretto, att jag bara gör det som någon slags teater. Man ska vara lite coolt deppig, så där. Men fan, jag tycker att man ska få gotta sig i det, vältra sig i smutsen. Då gör man ju sig av med det. Temat på Allt är bara du, du, du är egoism och otrygghet. Hur samhället värderar frihet högre än samhörighet. –Det finns inga visioner om en trygghet tillsammans och ett samhälle där alla jobbar för varandra och hjälper varandra. Det blir bara som en jävla stor marknad där alla är till salu. Och det hatar jag verkligen, säger han med eftertryck. Själv har han ett tomt bankkonto, och så länge det finns pengar till mat så räcker det. Han tar inte betalt för att spela med Håkan, och driver en klubb i Stockholm som går plus minus noll. Så fort pengarna tar över, så fort vinsten styr, blir alltid tråkigt och dåligt. Om jag har hundra spänn och två kompisar så ser jag hellre att vi har 33 kronor var, så att vi kan köpa varsin öl. KARIN SVENSSON/PM
