Med fingrarna i kakburken

Svante Lodén och Erik Hjärpe har jobbat ihop på egen hand ända sedan millennieskiftet, när Damn! fortfarande var ett löst projekt och gjorde bland annat mycket tv-musik ihop.

– Men ofta träffades vi bara vid ett piano, berättar Svante Lodén som sjunger i The Martelli Tapes. Vi började spela låtar som någon gång rört oss till tårar, något som låg utanför det vi vanligtvis höll på med. En kväll bara vällde en låt fram som skrev sig själv. Vi blev nästan lite ställda och tänkte att "får man var så här sentimental och känslosam?" Det var som om vi blivit upptäckta med fingrarna i kakburken.

Tillsammans startade Svante Lodén och pianisten Erik Hjärpe en "popjazzsoulpianoduo", som Lodén kallar det. Det lite obskyra namnet på projektet tog de efter en känslig tv-hjälte.

– Vi döpte vårt projekt efter Bruno Martelli i Fame, killen som sitter i källaren och sammanfattar allt det svåra som hänt i avsnittet. Vi plockade fram våra egna brunkrulliga Brooklynmesar i oss. Ju mer vi bejakade det desto coolare kändes det.

Trots att de båda har jobbat med projektet i nio år så har det hela tiden skett på en väldigt anspråkslös basis.

– Vi har haft så mycket andra gig med Damn! så det här är något som fått utveckla sig i bakgrunden. Till slut hade vi en massa låtar och kände att det här är kanske någonting som väldigt många vill höra. The Martelli Tapes är förmodligen det bredaste vi någonsin har gjort. Nu jobbar vi med en platta där vi har försökt att göra allting annorlunda mot hur vi gjort saker tidigare. Damn! är ju en stor flock med musiker så vi känner att vi är ute på okända vatten med det här. Bland annat så spelar vi inte med samma rytmsektion som vi är vana vid. Killarna vi tagit in som livemusiker är istället ett par sessionmusiker, fast med mycket själ. Om vi nu ska bort från det bästa vi vet, alltså killarna i Damn!, så måste vi ändå upprätthålla samma höga kvalitet.

Svante Lodén och Erik Hjärpe ville inte heller producera sitt album själva, utan tog hjälp av Carl Granberg som tidigare producerat bland andra Christian Kjellvander.

– I Damn! producerar vi nästan allihop, förklarar Svante Lodén. Calle rör sig i en annan musikalisk värld vilket också gör att det blir skillnad. Vi har hållit på med skivan i flera år men nu är den tänkt att vara klar om två veckor ungefär. Vi har inte riktigt startat processen med att diskutera hur musiken ska spridas. Förhoppningen är att plattan kommer ut i höst.

Tills att skivan kommer ut så tar The Martelli Tapes varje chans de får att spela live.

– Vi vet inte vad vi ska förvänta oss i kväll men det känns kul med ett ställe där man kan se publiken i ögonen, där man kan gå ut i publiken utan problem.

Många lyssnare som känner de båda från Damn! lär nog bli väldigt överraskade över hur lättillgängligt, naket och känslosamt The Martelli Tapes låter.

– Resultatet kan aldrig bli spretigare än ens egen musiksmak, menar Svante Lodén. Det är precis som om vissa tror att känslospektrat inte kan röra sig 360 grader. Det känns bra att så att säga sätta nya plantor i jorden. Man kan inte bara skörda samma sak varje år för då blir jorden dålig. Man måste pröva lite olika grödor.