Millers pjäs är helgjuten dramatik

Häxjakten av Arthur Miller. Regi: Carl Kjellgren. Medverkande: Kim Wersém, Hanna Carlander, Mellika Melani, Linda Källgren, Dan Johansson, Dag Malmberg, Niels Dybeck. Unga Riks på Kristianstads Teater 25 april. Rubrikomdömet kan tyckas tillhöra recensionsspråkets klichéomdöme. Dock tycks det mig berättigat i en värdering av Unga Riks uppsättning av Arthur Millers Häxjakten. De gästade Kristianstad häromkvällen och spelade inför en påtagligt ung publik, som den också kan sägas ha ett särskilt budskap till i sin varning för fanatism och omänsklig principfasthet. Föreställningen förenade gott ensemblespel med individuella karakteristiker och gav på så sätt en bild av såväl ett samhällskollektiv som av dess enskilda människor. Millers text blev i Unga Riks uppsättning och i Carl Kjellgrens regi både åskådlig och gripbar och framför allt dramatiskt verkningsfull. En spänd förväntan på utgången av dramat uppstod stegvis och fick sin slutpunkt i avrättningsscenens trumvirvlar. En den mänskliga dårskapens slutpunkt. Vidskepelsens och fanatismens triumf! Miller skildrar i pjäsen ett samhälle genomsyrat av en enda ideologi och en därtill hörande kontrollapparat som håller medborgarna inom givna ramar och inte tål några avvikelser. ”Syndarna” straffas hårt och angiveri blir ett sätt för den misstänkte att komma undan. Det finns många exempel på sådana samhällen och Miller väljer sitt från den lilla byn Salem i kolonin New England på 1600-talet och speglar i detta McCarthy-erans politiska hysteri i 1950-talets Amerika. Det är blott ett i raden av möjliga exempel. I dramat finns två motpoler som ger spänningen; den inbillat rättrådige guvernören Danforth och den djupt hederlige, och med ett sunt förnuft utrustade bonden John Proctor, som hellre låter sig hängas än förlorar sin självrespekt. Guvernören spelades av Niels Dybeck som fick fram en tusch av en sentida guvernör och dödsstraffanhängare i sin tolkning. Mannen med Texashatten är numera president. Dag Malmberg övertygade som det upplysta men maktlösa förnuftets representant; han såg psykologin bakom alla de förmenta häxorna. Till synes stark, blev han ett offer för en ratad kvinnas hämnd. Kring männen eller bakom männen står kvinnorna, som styr männen i kraft av sina mörka eller förmörkade sinnen, undantagandes den rättrådiga Proctors hustru Elisabeth, spelad av Maria Selbing. Det är de unga kvinnorna som överskrider gränserna, blir beskyllda för djävulsumgänge för att de ger utlopp för naturlig livsglädje genom sina dansmöten i skogen. Det finns ingen rationalism hos Millers kvinnor och för denna hans kvinnosyn blir man undrande. Linda Källgren, Mellika Melani och Hanna Carlander spelade de tre unga kvinnorna som leker med elden och med hysterin som vapen försöker nå sina mål. Pastor Parris, spelad av Kim Wesén och pastor Hale, spelad av Dan Johansson, representerade tillsammans med guvernören ideologin kontrollanter och övervakare. För dem var de yttre åthävorna, kyrkobesöken, viktigare än inre andligt liv. Pastor Hale blev intressant i slutet genom sin ”omvändelse” till insikten att alla bekännelser från de dödsdömda var osanna, framtvingade genom deras rädsla. Häxjakten är genom sin välskrivna text och de överlag goda skådespelartraditionerna en verklig fullträff för Unga Riks och dess regissör. HANS HOLMBERG