Musiken i fokus

U2 är sin musik, har alltid så varit. Inga fånigt inövade danssteg har tagits, inga halvnakna doatjejer bjudits in. Musiken har varit i fokus. De missionerande texterna. Visserligen med The Edges egensinniga gitarr och Bonos raspigt ansträngda och mjukt intima röst i mitten, men ändå. Det är runt musiken U2 snurrar.

Och trots att scenen överskuggar allt, denna monstruösa, modernistiska spindel som byggt bo på Ullevi, detta ufo som landat mitt i ett jublande folkhav, så gör den detta enda: framhäver musiken. Jag förstår inte hur de ska kunna gå tillbaka till att spela på vanliga scener, klon är så makalöst självklar. Ljudet som når runt arenan utan att spränga öronen, ljuset som ömsom exploderar över oss alla, ömsom ömt smeker de fyra irländarna på den runda scenen, bildskärmarna som ibland följer scenen, ibland levererar sitt eget budskap - givetvis om vikten av att enas, att söka fred och kärlek - och så broarna som liksom flyter fram och tillbaka över folkhavet och för de fyra ikonerna närmare folket.

Det tar dock en liten stund för folkhavet att koka. Det bubblar redan från början, inledningen är bombastisk, hådare och tyngre än väntat, men hettan kommer först till "Beautiful Day" där Bonos röst är ung och vital, där energin flödar. En funkig variant av "She moves in mysterious way" förbereder ett tacktal, där U2 ger Sverige cred för att vi är bäst i världen på att dela med oss till välgörenhet. Det politiska kommer naturligt, Desmond Tutu medverkar från monsterskärmarna, kampen för Burmas Aung San Suu Kyi, som åter står åtalad, är tydlig. När "One" rullar runt läktarna på Ullevi exploderar publiken, vi enas, vi sjunger med. Vi är ett.

Få andra band lever så i nuet i sina gamla låtar, de är fortfarande aktuella, de betyder något mer än nostalgi och allsång. "Desire" är magnifik, där några inbäddade rader hyllar Michael Jackson, en akustisk stund med enbart Bono och The Edge är meditativ och så uno, dos, trez, så exploderar Ullevi igen. Under "Vertigo" pulserar klon och vinden i kapp, det går inte att komma bort från scenen, scenen! Ufot laddar, snart är det dags att dra. Vi förvandlas till en röst; ta oss med!

När bandet tvekar, fortsätter vi att sjunga, långt efter att de slutat spela "Pride", sjunger vi, Bono ler, lyssnar, bandet insuper vad de ingjutit i oss, tvekar men fortsätter. När Bono efter "Where the streets have no name" lägger sig på knä och tackar för kvällen kräver vi förstås mer. Det får vi, ufot tar äntligen fart i "Ultra violet (Light my way)", gungar ut över stadion och vi följer med. Efter en magisk "Moment of surrender" där vi överlåter allt, är det över. Klon slocknar. Men lever gör musiken.