Mysigt om livet vid 50

Varför görs det inte fler filmer om vallningar och sinande ägglager där huvudpersonen dansar livsbejakande till Nina Simone? Alltså, detta är inte ett försök att vara rolig, det är en uppriktigt menad fråga i en tid när så många kvinnor i övre medelåldern lever aktiva, spännande liv – och dessutom ofta går på bio.

Deras erfarenheter måste också lyftas fram, självklart vill de inte bli marginaliserade. Varken i verkligheten eller på bioduken.

”Efter att man fyllt 30 går det utför, det är bara att acceptera”, säger (den manlige) läkaren i en av den här filmens minst upplyftande scener, som effektivt sätter fingret på den ojämlikhet som råder. Som tur är känns det ganska snabbt som att han kommer att bli motbevisad.

Aurore är 50, separerad från pappan till sina snart fullvuxna döttrar och kämpar med både självbilden och vallningarna från helvetet.

Automatiserade dörrar vägrar att öppna sig för henne. Restaurangen hon jobbar på får en ny chef som envisas med att kalla henne "Samantha” och tvingar in henne bakom baren. Dessutom berättar hennes äldsta dotter att hon är gravid.

Men som tur är har hon en halvtokig kompis som lyfter livslusten hos både Aurore och biopubliken, en gammal älskare dyker upp i stan igen och så möter hon ett coolt tantgäng som känns som storvinnare i livets lotteri.

”50 vårar” är en mindre glamourös, mer robust fransk variant av Nancy Meyers ”It’s complicated”, som dök upp häromåret eftersom det tack och lov har börjat producerat film för den här målgruppen.

Ett pärlband av skojiga scener i systerskapets tecken förgyller också denna mysiga, varma film. ”50 vårar” får livet vid 50 att se ganska härligt ut men den nöjer sig inte där utan gör ganska bra reklam för livet även efter 70. (TT)

Miranda Sigander