Om sökande i brytningstid

Markerade skiftningar i tid och rum, samtidigt med ett konsekvent fokus på kvinnors liv i förändring ... i kärlek eller systerskap. Och när vi nu får nypremiären av Sciammas debutfilm på svenska biografer förstår vi att avsändaren alltid varit tydlig: ”Water Lilies” (2007) skrevs under skolåren, den tog en ung Céline Sciamma till Cannes och sektionen ”Un certain regard” som uppmärksammar ”nyskapande eller djärva verk”.

Vi ser ett drama i diffus brytningstid. Det handlar om vänskap, tillhörighet, utanförskap, kärlek, sexuellt uppvaknande. I berättelsens centrum – Marie, Anne och Floriane. Tre 15-åringar till synes utan trygghet, utan förankring.

Mötesplats: Simhallen där Floriane (Adèle Haenel – Héloïse i ”Porträtt av en kvinna i brand”) är drottningen av konstsim, den brådmogna tjejen som fångar alla blickar. Marie attraheras av Floriane, det är en enkelriktad vänskapsrelation som växer till något annat. Eller är allt bara ett spel, kontrollerat av den (utåt sett) väsentligt mer erfarna Floriane? Under tiden har Anne, Maries bästa kompis, blivit allt mer forcerad, närmast självdestruktiv. Utan att tänka på konsekvenserna går hon till extremer för att bli sedd, åtrådd, av Francois.

Ställd i relation till ”Girlhood” och, framförallt, ”Porträtt av en kvinna i brand” känns ”Water Lilies” som en inte helt färdigberättad historia. Den unga Sciamma håller i paletten, hon har svårt att hitta nyansernas samspel ... men här finns fragment. Ett förstlingsverk lovar något – idag vet vi också att löftet håller.

Skådespelarna är utmärkta, dialogen välskriven, storyn provocerande – provokationen finns i de suggestiva, emellanåt direkt obehagliga, stämningarna. Du känner igen tonträffen från ett par starka kort i samtida svensk film: Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål” (1998) och Lisa Aschans ”Apflickorna” (2011).