Anders Mårtensson: Pernilla i takt med livets pendel

Tomtar som tassar.

Bjällerklang.

Eller nåt helt annat. Som när Shane MacGowan och Kirsty MacColl skrålar femte versen i ”Fairytale of New York”. Som när John Prine (”Christmas in prison”) eller Tom Waits (”Christmas card form a hooker in Minneapolis”) är berättarna på skuggsidan.

Eller som när Pernilla Andersson rör sig från melankoli och sorg till skrattet. Till det som gör att vi ska minnas, inte glömma. Längta. Drömma. I takt med livets pendel.

”My Journey”, första soloplattan för EMI, släpptes 1999. Och vilken resa hon gjort – den lovande jazzrösten, kulturstipendiaten i Kristianstad, som öppnade nya dörrar till elegant berättande pop, lätt jazzanstruken.

Producent, låtskrivare, snart 20-årsjubilerande artist. Grammisnominerad, Ulla Billquist-stipendiat, George Martin-prisvinnare.

Och så kommer Pernilla Andersson hem, till Kristianstad, en torsdagskväll i början av december, med några tonsatta betraktelser över vardagslivet. Vintersånger som dansar, ibland bitterljuvt, ibland tyngda av sorg. Andra gånger med lättare steg, fyllda av glädje.

Bandet spelar – som bandet (Fredrik Rönnqvist, Jerker Odelholm, Mikael Häggström) spelar! Pernilla vid pianot. Pratar och sjunger ...

... om ögon gamla som grumlas.

Det kalla tar vid och november kan frysa den varmaste själen till is//jag ser dina ögon som grumlas och sorgen däri//snälla kom ihåg mej idag//Och snön faller tyst med min tår i Katarina-allén där vi går och du säger: ”jag tror jag har bott här men det är svårt att komma ihåg”

... om ögon unga, som lyser av framtid.

Och nere på gatan tänds lyktor och små lätta fötter mot Nytorget//”mamma du lovade den största och finaste granen till mig och Sofia hon lyser i mörkret så ingen behöver vara rädd”//hans ögon kan värma den kallaste vintern i mej//snälla låt mej alltid finnas där

Två kärlekar, en sång. ”Julbetraktelse från Söder”.

Pernilla Anderssons ”terapitimme” sträcker sig över 90 minuter. Öppnar med ”Karl-Bertil Jonssons julafton”, slutar med en hemlängtande ”Sjömansjul på Hawaii”. Den innehåller burlesk Cornelis – ”Tomten är faktiskt död” – och några av de egna hitsen – ”Desperados”, fantastiska ”Johnny Cash & Nina P” ... Men, framförallt bygger den från det som var förra årets starkaste julskiva, ”Vintersånger från Garbo”.

”Pernilla Andersson sjunger förkrossande om julen”, skrev Aftonbladet, då, i sin recension. Och förkrossande är det. Men också hjärtskärande vackert, om smärtpunkter och glädjestunder.

Om hur allt förändras. Klockor som ringer ut det gamla, in det nya. Om en skilsmässa, om en pappa som sakta försvinner i Alzheimers. Om den egna barndomens galnaste, gladaste, mest minnesvärda jular. Om sonen, nu fem och ett halvt, med alla drömmar, all förväntan. Och sammantaget: Om den stora, villkorslösa kärleken.

Mot slutet, julfrid. Ordet Pernilla Andersson inte vet hur hon ska förhålla sig till. Men friden finns. Hon hittar den på vandring, tidig juldagsmorgon. Gamla bekymmer är gömda i granen. Resten av Stockholm har åkt till ... Värmdö, kanske.

Dagen gryr över Garbo torg. Frost, flingor. Tystnad.

Julmusik kan vara mycket, och vacker på många olika sätt. 2018 rekommenderas diverse americana: The Mavericks (”Hey! Merry Christmas!”), Rodney Crowell (”Christmas Everywhere”), JD McPherson (”Socks”). Men, det snyggaste soundtracket till säsongen har spelats in i Hamilton, Ontario. Folkrockiga duon Whitehorse (äkta paret Luke Doucet & Melissa McClelland) levererar utan överdrift: ”A Whitehorse Winter Classic” (Six Shooter Records).