Pop och indie: B-sidan – en värdefull skatt från låtskrivarens skuggland
När Kent släppte ”B-sidor 95–00” sa Jocke Berg i en intervju att det är ”b-sidorna som gjort att man kommit vidare och bara släppt allt, tokexperimenterat.”
B-sidan är den andra sidan, där allt som inte varit tillåtit att göra på a-sidan får träda fram.
Sedan den digitala eran nådde musikindustrin och svepte bort cd-skivan, och ännu mer cd-singeln, borde b-sidan ha förlorat sin betydelse. Men så har det inte blivit.
I år släppte Beach House ett album med b-sidor och snart är det dags för Tame Impala. Förra veckan släppte Angel Olsen albumet ”Phases” – en imponerande samling b-sidor, demos, alternativa tagningar och tolkningar av andras låtar.
Sångerskan från St. Louis har låst upp sin inre värld och låter lyssnarna kliva in. På Instagram skriver hon att det känns som att någon stulit hennes dagbok men att hon är okej med det.
Skivans mest intressanta spår är nyskrivna låten ”Sans” – en historia om resande och vad det kan göra med vår mentala hälsa. Inspelningen består av elgitarr och avvaktande sång, som om hon står på en tom scen och sjunger för endast väggarnas öron.
"Sans" skrevs mellan albumen ”My woman” och ”Burn your fire for no witness”, men låten fick inte ett hem förrän nu på "Phases". Och där ligger b-sidans tjusning, dess flyktighet: en dag kanske den hamnar på en skiva, men den kan också gå förlorad som en glömd idé, ett frö förlorat i jorden.
En vän och begåvad låtskrivare sa en gång att skivinspelningar känns som att han gör covers på sig själv. I studion tvingas han upprepa någonting som han redan spelat in på mobilen eller på datorn. Det kallas ibland för demofällan – företeelsen har en negativ klang troligtvis för att en högavlönad producent inte vill höra att artisten föredrar sin egen version, inspelad på kassettband hemma i badrummet, gentemot studioversionen.
Men det är just vad Sufjan Stevens gjorde när han för några veckor sedan släppte en version av låten ”John my beloved” som är inspelad på en mobiltelefon. Det talar för att det finns en publik som söker musik där knastret har letat sig in, där defekterna inte har polerats bort.
B-sidan verkar kunna behålla sin position som bärare av musik mellan skiss och produkt. Det är lyssnarens biljett till låtskrivarens skuggland. B-sidan är en skatt och ett meddelande, en viskad hemlighet.
Tre album som välter hösten och gör den lite ljusare
Julien Baker – ”Turn out the lights”. Det här kan vara årets bästa album, det är i varje fall det mest bitterljuva. Bring it on, höstdepp.
Fever Ray – ”Plunge”. Karin Dreijer är tillbaka med ett explosivt album, förföriskt och våldsamt på samma gång. Nästa år åker Fever Ray på turné: 31 mars, Mejeriet i Lund.
John Maus – ”Screen memories”. Ljudkonstnären och retrofuturisten John Maus följer upp ”We must become the pitiless censors of ourselves” med gotisk barockpop.
