Rysningar av välbehag

Fredagskvällen började med ett cellomöte på högsta nivå, mellan far och son, Ingemaroch Andreas Brantelidmed en tonsättare som få hört talas om – Sohlmans annars så utförliga musiklexikon i fem band har fyra rader om honom – Jean Barrière (1705–1747), verksam vid franska hovet. Vi fick lyssna till en cellosonat med två lugna satser och en sprittande final – med fotstampningar!

Efter denna originellauppvärmning svarade gästande John Kruse, som när han inte är solist sitter i Det Kongelige Kapel på Köpenhamnsoperan, för ett rejält block på sitt instrument med de två stora klarinettkvintetterna i musikhistorien, Mozarts i A-dur och Brahms op. 115. Mozarts är den ljusare, Brahms den mörkare, i sin intensiva skönhet nästan överjordiskt världsfrånvänd.

Under Mozart var det ljusan dag mellan de höga ekarna i Ekestad, under Brahms sänkte sig skymningen. Kruses spel var briljant och gripande. Mozartkvintetten framförde han på en bassettklarinett, lite längre än den vanliga, och med möjligheter till djupare toner, som fick en att rysa av välbehag i menuetten och finalen.

Kruse hade sällskap av ett Copenhagen Classicav samma höga klass som vi är bortskämda med, även om ensemblen i år har en lite annan sammansättning. Den består förutom Ingemar Brantelid av violinisterna Johannes Söe Hansenoch Anders Fog Nielsensamt altviolinisten Claus Myrup, ersättare för Ida Grön och Katrine Bundgaard, som vi annars hör på detta instrument. De har fött varsin flicka, den 3 och 4 augusti. Även Henrik Brendstrup har förhinder, av engagemang i New York. Men alla kommer tillbaka.

Så blev det"Överraskningar". Andreas Brantelid och Johannes Söe Hansen framförde en "Passacaglia över ett tema av Händel" ett stycke uppsluppen norsk Händel av Johan Halvorsen, som slutade i en blixtsnabbt kvittrande duett. John Kruse och Copenhagen Classic bjöd på ett tjusigt arrangemang av Sidney Bechets populära "Petite Fleur". Andreas Brantelid bytte stol med Kruse och trollade fram ett upprymt "Pezzo capriccioso" av Tjajkovskij (ingen pizza sa han). Till sist manade den unge cellisten oss till eftertanke och gav oss syndernas förlåtelse med Max Bruchs tidlöst finstämda "Kol Nidrei".

Förlåtna och beredda att begå nya synder begav vi oss hem, lyckliga över att få komma tillbaka redan nästa dag.

Lördagseftermiddagenskonsert bjöd på mera Mozart. John Kruse, Claus Nyrup och Katrine Gislingeförde ett spirituellt musikaliskt samtal i den mycket kontrapunktiska så kallade "Kegelstatt-trion" för klarinett, viola och piano, ett udda och alltför sällan spelat verk. Copenhagen Classic excellerade i en stråkkvartettsats av Schubert och fortsatte sedan i Mozarts Pianokonsert nr 12 med Katrine Gislinge som solist. (Hon gästade Ekestad även i fjol.) Det var fascinerande att höra hur hon lyfte fram lättheten, ljuset och flykten över denna konsert som tilltalar både ovana lyssnare och finsmakare. Mozart spelade den gärna själv.

Duon Katrine Gislingeoch Andreas Brantelid svarade för avslutningen, först med ett adagio och ett allegro av Schumann och sedan med Chopins stora Sonat för cello och piano op. 65. Maken till spel och samspel får man leta efter. I detta verk skrivet av en fullblodspianist fick Gislinge utlopp för sitt starka temperament och det fanns i lika mån hos Brantelid. När de efter de ihållande applåderna spelade ett extranummer, valde de dock den långsamma, poetiska satsen.

Nu är det paus till i augusti nästa år. Då återkommer pianisten Bengt Forsberg, i sällskap med Anne Sofie von Otter.