Skatepunk, thrash och behaglig sommarsoul
Men torsdagen är bara förfestdagen, när partyband och lovande talanger värmer upp publiken inför helgens dragplåster, och lite regn är inte hela världen. Arrangörerna är också nöjda med en publiksiffra på runt 2 000, även om de gärna sett att fler löst tredagsbiljett redan på torsdagen.
Medan festfolket samlats i det stora tältet för att sänka några öl och komma i stämning med tajta cover- och tributeband, pågår en helt annan fest i det lilla tältet. (Som kallas medium, kanske för att small skulle göra vissa artister ledsna.) Här bjuder lokala och regionala band in till partaj, och Allehanda har bjudit in sig själva.
NOoName
Trelleborgsbandet NOoName bjuder på ett yvigt hopkok av skatepunk, collegerock och tunga metalliska riff, kryddat med talkbox, en gitarreffekt som jag trodde fallit i glömska sedan Bon Jovis storhetstid. Även om bandets riktning inte är helt tydlig, så är de definitivt något på spåret. Bäst blir det i den tunga I want you to dieoch i poweballaden The Story, där sångaren Carl-owe Keidong tar i från tårna och visar att han hanterar stora refränger. Snyggt. Smack! Plötsligt bara sitter riffen där, som en slagborr genom bröstkorgen, och jag måste tvinga ner en impuls att hänga mig över kravallstaketet och headbanga som en tok. På bara 45 minuter har Dalbybandet Solity vänt en avslagen inledning till en thrashig mangeltriumf. Jag skyller på L.S.D.Inte drogen då, utan låten Live to serve, serve to die, en ångvält till låt som fullkomligt hade kört över publiken om volymen bara varit lite högre. Och de unga grabbarna i Solity är värda att hålla ett öga på, för er som gillar thrash i Metallicas fotspår.
Medan regnet strilar ner som en fin gardin framför tältöppningen, bjuder the Sonnets in till en värld där himlen alltid är klarblå, sommarlovet är utan slut och de välpressade skjortorna aldrig klibbar trots att solen står högt på himlen. Deras milda soul är ljudet av den perfekta sommaren.
Det är tajt, välartat och genomtänkt, och Per Magnusson har en behaglig stämma, som gjord för lata dagar i hängmattan. Men där har vi också kruxet. Sonnets musik är så kantlös, mild och vältvålad, att melodierna rinner av en utan att lämna några djupare spår. Precis när jag trodde att den trådslitna och uttjatade genren skatepunk var färdig för ålderdomshemmet, så visar Trelleborgarna i Precious att den fortfarande går att utveckla.
För det finns horder av band som lirar skatepunk, men inte så många som gör det som Precious. Deras vapen är två. Dels den läckra stämsången, som lyfter många av refrängerna ända upp i tälttaket. Dels Simon Böös gitarrsolon. Och här snackar vi inte lata surfpojkesolon, där det blir high five om man lyckas böja en sträng. Utan vassa, improviserade solon med gött häng på tonerna.
Grabbarna är precis på väg in i studion, för att spela in en ny ep. Det ska bli spännande att höra vad de kan koka ihop. För lira, det kan de redan. Och om de bara städar upp lite i sina högstadietöntiga mellansnack, så kan Precious bli en kraft att räkna med på allvar.