Värdig summering

Publicerad 13 juni 2019

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

De första låtarna på Gyllene Tiders sista album verkar närmast vilja driva med bilden många har av ett ytligt popband med dussinhits. Det är ömsom briljant gesslianskt, ömsom enormt pinsamt textmässigt – eller vad sägs om titlar som "Jag drömde jag mötte fluortanten"?

Men när Per Gessle tar sig an en riktig Sven-Ingvars-klassiker, "Någon att hålla i hand", tar "Samma skrot och korn" fart på riktigt. Saxofonen i originalet har bytts ut mot den kännetecknande Farfisaorgeln i Halmstadbandets version och spelglädjen och hyllningen är uppenbar, speciellt som Gessle ligger bakom en av Sven-Ingvars 90-talshits ("Högt i det blå").

Annons

Flera av låtarna därefter har potential att hamna högt på P4:s rotation – och det bör tolkas positivt. Dessutom tar bandet ut svängarna med ett vackert och drömskt körarrangemang i slutet av "Bjud till!", ett av skivans bästa spår. Micke "Syd" Andersson får äntligen testa på rollen som frontman i "Låt denna trumslagarpojke sjunga", med Håkan Hellströmskt "Unchained melody"-komp.

En värdig summering av Gyllene Tiders 40 år långa kapitel i svensk pophistoria, som borde kunna bli minst lika klassisk som deras återförenings-ep från 1996.