Ali i Libanon: Jag har knappt råd med ris
Det har gått över två månader sedan taxichauffören Ali Chaito senast jobbade. Han äger inte sin bil och när coronaviruset satte stopp för de flesta körningarna hade han inte längre råd att hyra den. Hemma har han fått uppskov med hyran – men nästa månad kräver värden att han ska betala tillbaka det han är skyldig.
– Men jag har inga pengar. Jag tjänar ingenting. Får jag inte ihop till hyran måste vi flytta, säger han till TT från Beirut.
Problemen var stora redan innan det virusrelaterade utegångsförbudet satte käppar i hjulet för affärerna. Den 17 oktober förra året – när stora demonstrationer mot regeringen inleddes – blev situationen akut för Chaito.
– Människor stannade hemma, vägar blockerades och turister vågade sig inte till Libanon längre. Körningarna blev färre och färre. Och sedan kom coronaviruset. Jag har ingen aning om när jag har råd eller möjlighet att börja jobba igen.
Kraftig inflation
Det senaste halvåret har Libanon genomlevt en finansiell kris av en magnitud som landet knappt ens upplevde under det 15 år långa inbördeskriget. Årtionden av korruption och ekonomisk misskötsel i kombination med krig i grannlandet Syrien har lett Libanon rakt ner i avgrunden. Nästan två månader av coronarestriktioner har inte gjort saken bättre.
Sedan oktober har det libanesiska pundet förlorat mer än hälften av sitt värde. Före pandemin räknade Världsbanken med att 45 procent av befolkningen skulle hamna under fattigdomsgränsen i år. Nu bedömer landets regering att omkring tre fjärdedelar av befolkningen behöver hjälp för att klara vardagen. Arbetslösheten är hög, priset på grönsaker har fördubblats och kött som tidigare kostade 120 kronor kilot säljs nu för motsvarande 220 kronor.
Vill ha IMF-stöd
Samtidigt har statsskulden svällt och Libanon har tvingats ställa in betalningar av externa statsobligationer. Krisen ses som det största hotet mot stabiliteten i landet sedan inbördeskriget och nu står hoppet till stöd från Internationella valutafonden IMF.
Regeringen har godkänt en reformplan som syftar till att öppna för utländskt stöd i mångmiljardklassen, omstrukturera skulderna och minska utgifterna. Men åtstramningsplanen innehåller också sannolikt impopulära åtgärder, som exempelvis fryst rekrytering inom offentlig sektor.
Demonstrationerna som har skakat Libanon har vänt sig mot såväl den ekonomiska situationen som den politiska eliten. Och efter ett uppehåll på grund av utegångsförbudet blossade protesterna upp igen i förra veckan – då under parollen Hungerupproret.
"Fruktansvärt svårt"
Men Ali Chaito deltar inte i protesterna. Han tycker att Hassan Diabs regering gör ett ganska bra jobb ändå. Men trots det har han svårt att se några ljusglimtar. Hans fru har fått jobb i en matbutik, men tjänar bara motsvarande 2 000 kronor i månaden. Familjen, som förutom Ali Chaito och hans fru består av tre barn, hankar sig fram med hjälp från bättre bemedlade.
– Det har blivit så väldigt, väldigt, väldigt dyrt att köpa mat, jag har knappt råd med ris och matolja. Livet i Libanon är fruktansvärt svårt just nu. Jag har fått lite mat, bland annat från några jag känner i (shiarörelsen) Hizbollah. Men det är allt, säger Chaito.
– Vi hoppas alla att det ska bli bättre, men ingen vet hur det ska gå till. Jag förstår inte ens hur vi har lyckats överleva så här länge.
Fakta: Månader av protester
Sedan oktober 2019 har Libanon skakats av protester mot regeringen och de ekonomiska svårigheterna.
Startskottet kom den 17 oktober då den dåvarande regeringen aviserade nya besparingar och att man ville införa en skatt på samtal som sker via meddelandeappar. Spontana protester utbröt. Regeringen drog snabbt tillbaka skatteförslaget, men demonstrationerna växte och kom att gälla också allmänna levnadsförhållanden, den omfattande korruptionen och religiösa motsättningar.
Den 29 oktober meddelade dåvarande premiärminister Saad al-Hariri sin avgång. Men det tog lång tid att bilda ny regering, bland annat eftersom de olika politiska grupperingarna inte kunde enas om ministerposterna.
Den 19 december tillkännagav president Michel Aoun att den relativa doldisen Hassan Diab skulle bli ny premiärminister. Han backas av den inflytelserika och Iranstödda shiarörelsen Hizbollah, vars allierade har stöd i parlamentet.
I januari 2020 eskalerade protesterna och många skadades i sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och demonstranter. Den 21 januari tillkännagav Hassan Diab sin nya regering.
Den 17 april deltog hundratals människor i en protest i Tripoli som markerade att det gått 6 månader sedan starten på demonstrationerna. 27–28 april blev protesterna i staden särskilt våldsamma och en demonstrant dog.
Den 30 april godkände regeringen en ekonomisk räddningsplan.
