Får vi en värre värld efter pandemin?

Det nya coronaviruset har satt en sällan skådad press på världens ledare. Det handlar inte enbart om att smittskydda miljoner människor utan också om att skaffa fram vårdplatser och medicin och stötta vacklande ekonomier. Länder bjuder över varandra i jakt på respiratorer och det händer att ledare svartmålar kollegor.

– De styrande stormakterna är inte direkt inriktade på samarbete, säger Annika Söder, som har en lång internationell karriär bakom sig, nu är ordförande i European Institute of Peace samt sitter i en grupp som ser över FN:s förebyggande och fredsbyggande verksamhet.

– I stället för gemensamma lösningar blir det mycket "köp och sälj" mellan två länder och då riskerar andra att falla emellan.

Gnisslet är särskilt tydligt i relationen mellan USA och Kina. Redan före pandemin anklagade president Donald Trump Peking för att manipulera sin valuta och ägna sig åt industrispionage, och de senaste åren har en upptrappad handelskonflikt pågått mellan jättarna.

Att Trump öppet kallat coronaviruset, som först upptäcktes i kinesiska Wuhan, för "det kinesiska viruset" och anklagat Peking för att mörka siffror efter utbrottet har inte förbättrat stämningen. Kinas utrikesdepartement å sin sida har anfört att viruset kan ha förts dit av amerikansk militär.

– Rivaliteten mellan Kina och USA har pågått en tid och hänger ytterst samman med Kinas ekonomiska framgångar som oroar Trumpstyret. Man kan bara hoppas att den här krisen ger länderna insikter om vikten av att samarbeta, säger Söder.

Den förhoppningen hyser även Frankrikes utrikesminister Jean-Yves Le Drian. Men i en intervju med tidningen Le Monde nyligen sade han att coronaviruset fördjupar diplomatiska sprickor och försvagar multilateralismen.

– Jag fruktar att världen (efter utbrottet) starkt kommer att påminna om världen innan, men vara värre.

Farhågan är redan verklighet på Le Drians egen bakgård. Solidariteten inom EU har prövats hårt av viruset och det var minst sagt svårt för finansministrarna att i påskas enas om ett krispaket på nästan 6 000 miljarder kronor. Ska krishjälp bestå av både lån och bidrag, vem ska ytterst stå för riskerna och bör fattiga och rika länder få låna på samma villkor, är några av frågorna som fortfarande diskuteras hetsigt.

De pågående förhandlingarna om EU:s återhämtningsfond är långt ifrån smidiga – eller klara.

Annika Söder noterar att globala kriser blottlägger svagheter i internationella samarbeten. Viruspandemin sätter inte bara fokus på länders hälsosystem, brist på jämlikhet, ekonomi och arbetstrygghet utan berör även gränsöverskridande frågor som klimatarbete, demokrati, handel och säkerhet.

– Det är stor risk att fredsprocesser faller samman när det inte finns någon internationell part att tala med. Och världen står dessutom sannolikt inför en ny matkris, påpekar hon.

USA sticker dock ut som det land som tagit virusgruffet till en ny nivå. Det är väl känt att president Trump är ointresserad av att upprätthålla multilateralism och de diplomatiska spelregler som rått de senaste decennierna. Nyligen ströp han USA:s bidrag till världshälsoorganisationen WHO, eftersom han anser att WHO varit för eftergivet mot Kina.

Le Drian beskriver agerandet som "ännu ett slag mot multilateralismen" men Söder anser att situationen går att påverka. Hon säger att "goda krafter" nu måste motverka isolationism och stärka global samverkan.

– Det finns överväldigande många, inte minst små och medelstora länder, som kan och måste agera för att motverka detta hot, som tror på regionalt och internationellt samarbete, säger hon.

Men är då försvaret av multilateralismen den enda vägen att gå i en värld där många stater i slutändan står sig själva närmast?

Frågan har ställts av forskare eftersom det multilaterala systemet de senaste åren inte lyckats leverera särskilt bra problemlösningar, noterar Björn Fägersten, chef för Europaprogrammet vid Utrikespolitiska institutet.

– Det beror delvis på att tongivande stater som USA nu inte är intresserade av multilateralism, men även på problem inom systemet, som ju inte har reformerats.

Fägersten säger att coronapandemin kan komma att ställa spörsmålet om huruvida dagens liberala världsordning egentligen fungerar – eller om nya institutioner krävs – på sin spets. Oavsett svaret ser han en framtid där en mer fragmenterad och sakfrågeorienterad maktbalans råder.

– Japan kanske blir en stormakt på miljöreglering, EU på teknisk reglering och integritetsfrågor och USA på militära frågor. Och de primära stormaktskonflikterna lär flytta ut till handelsområdet, frihandelsbeslut kommer att fortsätta att vara väldigt politiska, säger han.

Handelsfrågorna påverkar också indirekt situationen i världens fattiga länder, där stora delar av tillverkningsindustrierna ligger.

Annika Söder oroas av att den virusrelaterade inbromsningen i ekonomin kan påverka biståndet till dessa, i synnerhet från länder som har biståndet knutet till sin bruttonationalprodukt. Ur det perspektivet är det positivt att skuldavskrivningar för världens fattiga länder diskuteras och att G20-länderna gett anstånd med årets skuldbetalningar för över 70 obemedlade länder. Men mer långsiktiga åtgärder krävs också, betonar hon.

– Corona har blottlagt det som inte fungerar, men det går att vända. Se bara på återuppbyggnaden efter andra världskriget.