Fler demonstrerar nu än på 60-talet

I mitten på förra veckan samlades tusentals personer i Stockholm för att demonstrera och visa sitt stöd för kampen mot rasism. I söndags demonstrerade ytterligare tusentals i Göteborg. Vågen av demonstrationer som spridits till många länder världen över startade i USA efter en uppmärksammad händelse då George Floyd, en svart man, dödades av en vit polis i samband med ett ingripande.

Att demonstrationer sprids mellan länder är ingen ny företeelse, berättar Magnus Wennerhag, professor i sociologi vid Södertörns högskola, som forskar om just demonstrationer.

Ett tidigt exempel är en demonstration som 1927 samlade 50 000 personer i Stockholm. Då demonstrerade man i ett försök att få en dödsdom i USA hävd, men utan framgång. Två italienska migranter dömdes till döden för ett mord som det senare visade sig att de inte begått. Männen var engagerade inom en anarkistisk del av arbetarrörelsen.

– Det är ett intressant exempel på en tidig manifestering. Det var olika delar av arbetarrörelsen som demonstrerade och det handlade mycket om identifiering. De kände då, på 20-talet, att rättssystemet behandlade dem orättvist och man ville visa solidaritet med människor i liknande situation i ett annat land, säger Magnus Wennerhag.

Demonstrationer mot rasism har blivit större och vanligare i Sverige de senaste 20 åren enligt Magnus Wennerhag. Några av de mer uppmärksammade i närtid är de antirasistiska demonstrationerna i Kärrtorp som anordnades i december 2013.

Och allt fler väljer att demonstrera. Sedan 60-talet har andelen av den svenska befolkningen som någon gång deltagit i en demonstration ökat från 14 procent till omkring 29 procent.

– Det har blivit mer legitimt och accepterat. I västerländska demokratier ser man det som en del i hur man kan uttrycka sina åsikter, säger Magnus Wennerhag.

Generellt sett är de som demonstrerar lite yngre än befolkningsgenomsnittet och lite mer välutbildade. Om det också är fallet under de senaste veckornas demonstrationer har man inte hunnit undersöka än, enligt Magnus Wennerhag. Den pågående coronapandemin har gjort det svårare att gå ut och studera folksamlingarna.

Enligt Magnus Wennerhag visar forskningen att en förutsättning för att protesterna ska spridas är att samma typ av problematik upplevs i de olika länderna.

– Människor i Sverige blir stoppade och kontrollerade av polisen på grund av hur de ser ut. Det är en vardaglig erfarenhet för vissa grupper av Sveriges befolkning, säger Leandro Schclarek Mulinari, doktor i kriminologi vid Stockholms universitet, som bland annat skrivit rapporten "Slumpmässigt utvald" om etnisk profilering i Sverige.

Men det finns en viktig skillnad mellan USA och Sverige.

– I USA dödas svarta obeväpnade personer vid olika kontroller. Den problematiken har vi inte i Sverige. Det är en stor skillnad på dödsfall rent kvantitativt, säger Leandro Schclarek Mulinari.

Han poängterar att problematiken med rasism och diskriminering inte bara är kopplad till polisen. Länsstyrelsen i Stockholm slog exempelvis fast i en rapport 2018 att det på arbetsmarknaden förekommer strukturell diskriminering utifrån hudfärg.

– Vi behöver lyfta samtalet om rasism och diskriminering i en svensk kontext och adressera de strukturella problemen. Vad är det som gör att polisen riktar in sig på att stoppa vissa typer av kroppar? säger Leandro Schclarek Mulinari.

Ett sätt att synliggöra frågan vore om polisen redovisade statistik över vilka de stoppar, kontrollerar och misstänkliggör baserat på olika sociodemografiska kriterier, exempelvis bakgrund och var man är skriven, anser Leandro Schclarek Mulinari.

– I USA och England, bland annat, så tar staten fram statistik baserat på ras och etnicitet och då kan man visa att svarta stoppas fler gånger än vita till exempel. I Sverige har vi inte traditionen av att mäta etnicitet på det sättet. Vi behöver fördjupa samtalet och det kan vi bara göra om polisen börjar erkänna de här erfarenheterna som ett faktiskt problem, säger han.