Social distans ett knep även bland djuren

Minimera antalet sociala kontakter och stanna hemma om du är sjuk.

I över ett år har Folkhälsomyndigheten gång på gång försökt trumma in dessa, till synes enkla, råd i svenska folket. Allt för att minska smittspridningen av sars-cov-2.

Social distansering och andra restriktioner har dock visat sig vara åtgärder med politisk sprängkraft. Protester, mer eller mindre våldsamma, har förekommit i Danmark, Tyskland, Nederländerna och nu även i Sverige.

Men hur gör djur och vad, om något, kan vi lära oss av dem?

I en artikel i tidskriften Science går nu forskare vid bland annat University of Texas at Austin, USA, samt University of Bristol i England genom det aktuella kunskapsläget, med anledning av pandemin.

– Jag studerar hur sjukdom förändrar beteendet hos vampyrfladdermöss, och när pandemin kom var det lämpligt att sammanställa vad vi faktiskt vet om hur djur gör, säger Sebastian Stockmaier, forskare vid University of Texas at Austin och huvudförfattaren till artikeln, till TT.

Precis som vi människor kan djur drabbas av sjukdomar. Så klart. Om djuret dessutom är socialt och lever i samhällen, riskerar smittan att spridas så att samhällets hela existens hotas.

Precis som hos oss människor är isolering det främsta verktyget. Forskarna skiljer dock på passiv respektive aktiv isolering.

– Passiv, eller ofrivillig, isolering har noterats hos många djurarter och den kommer som ett direkt resultat av sjukdomen. När vi blir sjuka stannar vi oftare hemma och blir ointresserade av sociala kontakter. Inte för att vi vill skydda våra medmänniskor i första hand, utan för att vi känner oss svaga, säger Sebastian Stockmaier.

Aktiv isolering, däremot, är när en individ – antingen frivilligt eller ofrivilligt – lämnar den egna gruppen i ett försök att inte föra smittan vidare.

– Det har inte observerats hos så många arter, förutom hos eusociala insekter (som myror, bin och getingar). Det är en väldigt altruistisk handling, eftersom individen lämnar gruppen och därmed ger upp alla fördelar som den får av att leva i en grupp, säger Sebastian Stockmaier.

Ett slående exempel på detta är den vanliga svartmyran, även kallad trädgårdsmyra. Om några individer i en koloni smittas av svampsporer, väljer inte bara dessa myror att frivilligt sätta sig i karantän. Ett antal andra individer tar också hand om de sjuka och förser dem med mat, med stor risk för att själva bli smittade.

Forskningen, som publicerades 2018, genomfördes av Nathalie Stroeymeyt vid University of Bristol, genom att hon placerade små lappar med QR-liknande koder på myrornas ryggar. På så vis kunde hon identifiera varje enskild individ och följa vad som händer med gruppen, efter att några infekterades med svampsporer.

– Det är helt otroligt. Den här strategin är mycket fördelaktig för myrorna, eftersom det förhindrar spridningen av en dödlig svamppatogen. På så sätt säkerställs att artfränderna, men framför allt att drottningen, som är den enda som reproducerar sig, överlever, säger Sebastian Stockmaier.

Det altruistiska beteendet har dock inte varit helt lätt att förklara ur ett evolutionistiskt perspektiv.

– Hos myror går beteendet att förklara med att de alla är väldigt nära släkt med varandra, och att alla arbetar tillsammans för ett gemensamt mål. Så även om en myra dör, så förs dess gener vidare, förutsatt att kolonin överlever, säger Sebastian Stockmaier.

Aktiv isolering, om än ofrivillig, förekommer också. Exempelvis kan virusinfekterade honungsbin komma att släpas ut ur boet av sina artfränder. Allt för att skydda kolonin, men framför allt drottningen.

Att stöta bort en sjuk individ av sin egen art har även observerats hos däggdjur, som gorillor, även om beteendet aldrig har bevisats experimentellt.

Däremot har många djurarter, inklusive människan, mer eller mindre sofistikerade sätt att identifiera sjuka individer, och sedan undvika dem.

Inte sällan handlar det om kemiska signaler, som lukter, eller plötsliga färgförändringar, som andra reagerar på.

Exempelvis kan patogena svampar på insekter resultera i beteendeförändringar redan 15 minuter efter exponeringen. Det vill säga när djuret är potentiellt smittsamt, infektiöst, men inte infekterat. Termiter, till exempel, börjar vibrera när de får smittsamma svampsporer på kroppen, vilket får de andra att hålla sig på behörigt avstånd.

Hos andra djur är det infektionen i sig som kan resultera i en reaktion. Ofta illaluktande odörer, antingen under inkubationstiden, eller under den symtomatiska fasen. Apor använder bajslukten för att identifiera sjuka flockmedlemmar, medan vi människor ofta får en mer illaluktande kroppslukt. Hos oss människor kan en infektion till och med synas i våra ansikten, något experiment med ansiktsporträtt av friska respektive sjuka personer visar.

– Jag tror att det finns många lärdomar att dra från hur djur gör, exempelvis genom att studera när, hur och under vilka förhållanden vissa beteenden minskar en viss typ av smittspridning. Jag personligen tror att social distansering är det allra bästa mot covid-19, åtminstone till dess att alla fått vaccin. Vid covid-19 sker också en del av smittspridningen av asymtomatiska individer, varför generella råd är det bästa, så att alla håller sig undan från varandra, säger Sebastian Stockmaier.