Med kärlek för mat

"Hur blev det?" Första intervjufrågan överraskar en aning på den soliga altanen i Yngsjö där familjen Petersson har sin sommaroas.

Frågan besvaras med ett brett leende och "man fattar nog egentligen inte vad man gör" som övergår i ett två timmar långt samtal om livet i USA, om uppväxten i Bromölla, om restaurang Godsfinkan, om avgörande ögonblick, om drivkraft, glädje, karriär och framtidens mat.

Allt skulle kunna kokas ned till att hans ambition varit och är att hitta på något kul där han blir accepterad för det han kan, men hans resa förtjänar mer än så.

Claes Petersson har alltid velat veta vad som finns runt hörnet. En nyfiken och stark entreprenörsanda som började tidigt. Han var inte gammal när han hellre gjorde egen glass än köpte den som inte smakade lika gott. Att det första sagda ordet var "hallon" är förmodligen ingen slump.

– Smak har alltid varit viktigt för mig.

Strävan att göra saker fick honom att varje dag fylla på mjölken i faderns butik i Bromölla. Han var handlarens unge i mångas ögon, själv trodde han att han skulle bli rockstjärna. Allt ändrades den 10 juni 1981.

– Då dog min far av en hjärtinfarkt. Mitt skyddsnät föll. Jag var 17 år och tänkte "nu måste jag ta tag i det här".

Han visste att han var kreativ, det hade visat sig i musiken, och han gillade att laga mat. Efter kockskola med högsta betyg jobbade han på stjärnkrogen Primör i Malmö, sedan på La Petit Paris och Grand i Kristianstad innan 24-årige Claes och killkompisarna 1988 öppnade restaurang Godsfinkan i stationshuset i Kristianstad.

– Det var den bästa utbildning jag kunde få. Godsfinkan var inget koncept, det var ren glädje. Jag ville laga god mat.

Det blev en framgångsrik restaurang som lät tala om sig långt utanför kommungränsen med Peterssons grundfilosofi i köket som bas för menyn, som byttes ut varje kväll.

– Maten var inte som annan mat, den var direkt från hjärtat. Allt var på riktigt. Det har jag tagit med mig hela livet, att skapa något som folk gillar och som de vill betala för igen.

På Godsfinkan utvecklade Claes sin talang för ledarskap. Efter tio år som krogprofiler stängde killarna och gick vidare åt var sitt håll. Så småningom sammanfattades "Finkan"-maten i en kokbok, Claes enda hittills.

En ny resa startade för Claes Petersson, även denna med fokus på smak. Efter två år som försäljningschef på Cristian Hansen Flavor company blev han headhuntad till Campbells i Karpalund där han skulle tillföra ett kulinariskt tänkande i en miljö som saknade kockar. Under nästan sju år byggde han provkök på företagets anläggningar över hela Europa i sin "passion for food"-anda.

Det gick uppenbarligen bra. Den amerikanska företagsledningen flög över med ett jobberbjudande och 2007 gick flyttlasset från Kristianstad till Philadelphia.

Var det självklart att flytta?

– Malin och jag hade pratat om att det skulle kunna bli så och vi ville båda prova. Men helt ärligt, man fattar nog egentligen inte vad man gör.

Han har kommit fram till att det här med att bryta upp har att göra med att han aldrig kände sig hemma i Bromölla under uppväxten, "så fort jag kunde tänka själv bestämde jag mig för att flytta därifrån". Förmodligen spelade lusten att se vad som finns runt knuten också in.

– Livet är för kort för att inte ha kul. Du ska tro på det du gör.

Under de nio år som familjen bott i USA har toppjobben avlöst varandra. Varje gång har det handlat om att han ska utveckla och förbättra tänket kring mat, ingredienser och menyer. Först hos exklusiva Godivas chokladsortiment, sedan Sonics Drive-In där, enligt hans tycke, både hamburgarna och kycklingen behövde smaka bättre. När Claes lämnade hade kycklingförsäljningen fördubblats.

Han har fått utmärkelser och hamnade förra året på tio-i-topp-listan över "game changers" i den amerikanska restaurangbranschen. Hur går det till när man byter jobb på den här nivån?

– Om det fungerar bra så ringer rätt så många headhunters hela tiden. Jobbar du i så stora företag och lyckas, så kan du lyckas mer.

Sedan ett halvår tillbaka sitter han i ledningsgruppen för världens största restaurangföretag Yum Brand (äger Kentucky Fried Chicken, Taco Bell och Pizza Hut, har 6 400 restauranger i USA/13 000 i hela världen, finns i 102 länder) med uppdraget att se till att de är det bästa pizzaföretaget. Smakerna ska skruvas till, i år går han och hans team på 30 personer igenom samtliga ingredienser.

Claes beskriver hur han skapar team, som kan tänka långsiktigt och bygga upp ett varumärke som håller över tid.

– Det är detta som jag förstår - mat och helheten. Godsfinkan-känslan; vi ska ha de roligaste och coolaste idéerna när det gäller mat.

Han lägger mycket tid på att förstå mattrender och vill se till så att vi äter bättre.

– Vi kommer att få ställa om. Jag tror att om fem-tio år så är det varningstext på allt som innehåller socker. Det är sockret som uppenbarligen gjort att vi är överviktiga i världen. Jag tror inte att man dricker läsk längre, den amerikanska läskindustrin säljer just nu mer smaksatt vatten än någonsin.

– Vi går åt mer och mer riktig mat. Folk vill veta vad de äter och varifrån maten kommer. Man kommer att fråga sig "är detta bra för mig att äta?".

Själv lagar han mat varje dag. Har matlagningen ändrats?

– Ja, jag äter bättre än när jag var yngre. Väldigt lite kolhydrater och inget gluten, jag har varit intolerant i många år, nu har jag accepterat det.

Det finns inga planer på att flytta tillbaka till Sverige, heller ingen hemlängtan. De har bott i Philadelphia, Oklahoma city och nu i Frisco, en förort till Dallas. Claes jobb har styrt dem över kontinenten.

– Jag har en fantastisk fru och goa ungar. Malins engagemang och kärlek under vår resa har betytt oerhört mycket, utan hennes fullständiga förståelse och support de senaste 26 åren hade jag inte varit den jag är.

Han tycker att familjen lever i de bästa av två världar med sommarsemester i stugan i Yngsjö där de tar det lugnt och träffar anhöriga och vänner.

– USA är ett trevligt land att bo i om det går bra för en. Det är klart att det krävs hårt jobb, det är inte en dans på rosor. Om man fattar hur annorlunda det är så skulle nog ingen göra det, men jag ångrar inte en sekund.