När lyx var en cigarettändare i bilen

Visst känns det lyxigt att kunna ändra ljusfärg på ”spotpunkterna” (punktbelysning på svenska) i kupén och visst är det praktiskt med ett 220 volts uttag i baksätet så både "paddor” och datorer kan laddas under färd. Även elektrisk öppning/stängning av bakluckan är smidigt för att inte tala om backkamera med ”parkeringassistent” som slår till broms om du glömmer att titta i infotainmentskärmen kopplad till samma kamera.

Jag ska inte börja räkna upp alla andra finesser som döljer sig under skalet på min nya bil, men kan avslöja att jag under de kommande två åren troligen inte kommer att utnyttja mer än max 25 procent av allt tillverkaren ansträngt sig för att göra mitt resande så bekvämt som möjligt.

Annat var det förr. Jag minns, om än lite vagt, när far hämtade en splitterny ”Folkvagn” hos VW-säljaren Frode Lund i Höör. Kulören var ny för 1957-års modell och hette "Skärgrön” enligt försäljaren. Vad detta blir översatt till tyska kan jag bara gissa, men på svenska hade ”Skitgrön” passat bättre. Nyansen var blekt ljusgrön och såg i princip alltid likadan ut om bilen var tvättad eller ej. Detta passade far perfekt, hans åsikt i ämnet tvätta bilar var enkel, det gjorde bara de som inte hade något riktigt vettig att göra.

Nu var det inte det jag skulle skriva om, utan om hur torftig instrumentbrädan var i en "Folkabör” från -57, där fanns en stor hastighetsmätare mitt framför ratten, punkt slut. I denna satt visserligen tre varningslampor: laddning, oljetryck och helljus vilket var vad som underhöll föraren. Fast om lamporna för laddning och oljetryck tändes under färd kunde man vara helt säker på att föraren inte tyckte detta kunde kallas underhållning…

Två år hade far Folkvagnen innan direktör Rosenquist på Autocentralen i Hörby övertalade honom att byta bort den mot en ny tvåfärgad Opel Rekord. Först nu kan man börja snacka om instrumentbräda där det framför föraren fanns ett helt kluster med spännande mätare. Det som dominerade var hastighetsmätaren typ ”liggande febertermometer” med olika färg på bandet beroende på hur fort man körde, grönt upp till 50 km/t, gult till 100 km/t och sedan så klart illande rött.

Men det som verkligen föll far och kanske även mor, i smaken, var den lilla knappen med texten ”Feuerzeuge”. Äntligen var det slut med att fibbla med simpla tändstickor när de skulle tändas ”långa Bill” eller ”John Silver utan filter” under färden. Något som tidigare orsakat många spännande ögonblick när tända stickor eller cigaretter hamnat både på fars byxor och i förarstolen med fula brännmärken som resultat.

Värst var det nog den gången han tappade en tänd cigarett på sin vita nylonskjorta. Alla som var med på den här tiden känner väl till hur eldfängd en nylonskjorta var och fars var inget undantag. Tvärtom tog det sig rätt bra och innan bilen ens gjort full halt var far ute och försökte släcka den pyrande skjortan genom att frenetiskt slå på hålet som växte sig allt större. Till slut lyckades räddningsmanövern, men det var inget kul när vi kom till kalaset med far i en skjorta med ett stort fult brunt brännhål mitt fram.

– Sådant slipper du nu, sade direktör Rosenquist till far.

– Nu bara trycker du in cigarettändaren, väntar tills den ploppar ut och sedan tänder, hur enkelt som helst.

För far var detta definitivt ett riktigt bra försäljningsargument mycket bättre än dagens färgsatta ljuspunkter. För det var ju så bilfärder genomfördes i min barndom, bilradion inställd på ”Program ett” och i en kupé där cigarettröken var tät som Lützendimma …