Alkoholpolitiken är en riktig rysare

De höjda införselkvoterna, skattekonkurrensen och felsteg hos en grupp Systembolagsanställda har satt fart på den alkoholpolitiska debatten. Alla oroar vi oss för att konsumtionen har ökat och det i alla åldersgrupper. Ungdomar debuterar allt tidigare och får också avancerade dryckesvanor allt tidigare.

Ungefär var tionde svensk har alkoholproblem och cirka 200000 barn växer upp i en familj som präglas av alkoholism. De alkoholrelaterade sjukdomarna har ökat, likaså våldet och brotten i spritens spår. Varje dag kör ett förskräckande antal personer rattonyktra. I deras hjulspår följer trafikolyckor och död.

Traditionella motståndare till vår svenska restriktiva hållning i alkoholfrågorna, nu i tätt förbund med alkoholbranschens lobbyorganisationer, vädrar morgonluft för sina ståndpunkter. De förändrade dryckesvanorna och de stora införselkvoterna vill de möta med sänkta alkoholskatter, införande av alkoholreklam och nedmontering av försäljningsmonopolet och därmed ålderskontrollen. I riksdagen är det bara moderaterna som står för den linjen. Alla de andra partierna konstaterar visserligen att den traditionella hållningen förvisso är hotad men att andra åtgärder måste prövas först innan en sänkning av alkoholskatterna är aktuell.

De allra flesta är överens om att i jämförelse med andra länder så har vår svenska alkoholpolitik varit framgångsrik. Trots att de alkoholrelaterade skadorna – både sociala och medicinska – på intet sätt är små, är de mindre än i andra länder. I syfte att minska totalkonsumtionen har vi haft höga priser, reklamförbud och försäljningsmonopol. Det finns nämligen klara samband mellan pris, tillgänglighet och skador. Därom tvistar inte de lärda. All seriös forskning pekar i samma riktning.

I Europas vin- och ölbälte diskuteras också alkoholfrågorna. Där som här finns bekymmer med alkoholism, barn som far illa och trafikdöd. De tio nya medlemsländerna diskuterar höjda alkoholskatter både till fromma för statskassorna och folkhälsan. Det är således inte utopiskt att tro att övriga EU kommer att närma sig Sveriges skattenivåer. Ingen gillar den skattedumpning som pågår där Danmark och Finland är de senaste exemplen.

Också införselkvoterna har börjat diskuteras på ett nytt sätt i övriga Europa. Den inre marknadens frihandelsprinciper kolliderar ju så uppenbart med de fastlagda folkhälsomålen.

Den andra sidan av saken är att man måste konstatera att våra alkoholpolitiska principer helt enkelt vittrar sönder i takt med varje fullastad bil som kommer via Öresundsbron eller kör av rampen vid färjeläget i Trelleborg. Jag får varje dag mejl som handlar om att det är ojämlikt att svensken ska betala så mycket för sin sprit när den är så mycket billigare i andra länder. Att vilja göra spriten billigare kallas i dag att vara solidarisk.

Förr innebar solidaritet snarare att stödja dem som har alkoholberoende eller är nyktra alkoholister genom att hålla fast vid försäljningsmonopolet, reklamförbudet och prispolitiken. Förr var det för de flesta av oss ett värde i sig att inga privata vinstintressen är inblandade i svensk försäljning och tillverkning av alkohol.

En fredagskväll strax före jul åkte jag kustpilen mellan Hässleholm och Helsingborg. Det var i sanning ingen uppbyggande upplevelse. Tåget var fullt av barn och ungdomar, samtliga i olika grader av berusning med allt vad det innebär av skrål och skratt, hot och slagsmål, gråt och spyor, sex och utsatthet.

Halvnakna flickor med mascaran långt ner på kinderna försökte ta sig fram i gångarna. Aggressiva pojkar slogs, bråkade och utnyttjade flickornas bristande självkontroll. De enda vuxna ombord var förutom jag själv endast personalen. En stackars tågmästare stod inför den omöjliga uppgiften att hålla ordning bland passagerarna. Hon låste till slut in sig hos lokföraren.

En stilla undran; Var fanns alla dessa barns och ungdomars föräldrar den här gråkalla novemberkvällen?

Det finns mycket vi måste göra för att få dessa och andra ungdomar att inte dricka alkohol. Det förebyggande arbetet måste förbättras och föräldrarnas ansvarstagande måste öka. Att i detta läge, när konsumtionen ökar, göra att alkoholen både blir billigare och mer lättillgänglig känns inte precis som någon bra åtgärd.

"Partyt" på kustpilen talar mot en uppluckring av rådande skattenivåer och försäljningsmonopol. Jag inser dock att det i förlängningen blir omöjligt att hålla kvar vår svenska linje såvida vi inte lyckas få de andra EU-länderna att även i praktiken vända ryggarna mot pågående skattedumpning. De nu så överaktiva lobbyisterna kunde behövas i det arbetet.