Biobränseln är inte lösningen

Biobränslen är inte lösningen

Matpriserna stiger, bensinpriset likaså. Detta riskerar att bli en dyr sommar för svenska semesterfarare.

Kombinationen av höga mat- och bränslepriser är en av anledningarna till att riksbanken häromdagen höjde räntan – vi importerar inflation.

Men jämförelsevis är svenskarna ändå lyckligt lottade. I många utvecklingsländer har de skenande matpriserna lett till rejäla kriser. Under våren har rapporterna om hungersnöd och politiska protester kommit slag i slag, från Argentina till Egypten.

På lång sikt kan det finnas fördelar med att maten blir dyrare – det betyder ju att jordbrukarna får bättre betalt för sina varor. Men utbredd fattigdom, svag konkurrens och brister i distributionskedjorna gör att inkomsterna blir extremt ojämnt fördelade. Allra värst drabbas fattiga stadsbor, som inte själva producerar mat.

Vem bär egentligen skulden för matkrisen? Många politiska ledare – bland dem USA:s president George Bush - har försökt förklara vårens prisökningar med att konsumtionsnivåerna har ökat i länder som Indien och Kina.

Till viss del stämmer det. Den nya medelklassen som växer fram i utvecklingsländerna vill ha större bostäder, mer energislukande fordon och större andel protein i maten. Med andra ord: de vill ha en lika bekväm livsstil som vi i västvärlden.

Men även om den ökade levnadsstandarden i delar av u-världen är en viktig faktor bakom matkrisen är det långt ifrån den enda.

Egentligen ligger den största delen av skulden hos västvärlden och vårt näst intill omättliga behov av billiga bränslen. Den slutsatsen drar Donald Mitchell, ekonom vid Världsbanken, som under de senaste månaderna har gjort en utförlig analys av orsakerna till matkrisen.

Studien är ännu inte publicerad, men har läckt ut till den brittiska tidningen Guardian, som på fredagen rapporterade om slutsatserna.

Enligt Mitchell har den ökade efterfrågan på biobränslen lett till att matpriserna har gått upp med 75 procent. Jakten på nya bränslen har saboterat livsmedelsmarknaden på flera olika sätt.

För det första har grödor som tidigare sålts som livsmedel nu börjat användas till bränsle. Närmare en tredjedel av majsproduktionen i USA går till etanol och omkring hälften av den vegetabiliska oljan som produceras i EU går till biodiesel.

För det andra har bönderna börjat sätta undan land för bränsleproduktionen. För det tredje har den ökade efterfrågan lett till att allt fler spekulerar i spannmål, vilket har drivit upp priserna ytterligare.

"Utan ökningen av biobränsle skulle världens lager av vete och majs inte ha minskats drastiskt och prisökningar på grund av andra faktorer hade varit måttliga," skriver Mitchell.

Alla biobränslen är självklart inte dåliga. På vissa håll är det möjligt att producera etanol och biogas utan att marknaden för livsmedel saboteras. Men det är riskabelt att tro att etanolen kommer att vara någon slags mirakelmedicin som löser klimat- och transportproblemen. EU:s och USA:s ledare måste inse att den nyfunna kärleken till biobränslen skapar stora problem för resten av världen – och att västvärlden bär ett tungt ansvar för att hitta nya lösningar.