Bortom nationalismen

På andra sidan Östersjön, i polska Westerplatte utanför Gdansk, hålls i dag en ceremoni för att uppmärksamma att det har gått 70 år sedan andra världskriget bröt ut. På plats finns bland annat Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Rysslands premiärminister Vladimir Putin, Polens president Lech Kaczynski och premiärminister Donald Tusk, men också Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, i rollen som EU-ordförande – tillsammans med en lång rad andra stats- och regeringschefer.

Det är en dag som gjord för tillbakablickar, reflexioner och visioner.

Efter så lång tid borde bilden av händelserna inför krigsutbrottet vara tämligen samstämmig. Men inte, fortfarande finns en ovilja i Ryssland att diskutera Molotov-Ribbentropp-paktens betydelse. I Putins Ryssland pågår ett statskontrollerat PR-arbete för att revidera historien, trots att fakta talar emot.

Fakta är bland annat att Sovjetunionens och Nazitysklands delning av Polen orsakade enormt lidande, och att det med största sannolikhet förlängde kriget. I stället för att tvingas till ett tvåfrontskrig kunde Hitler göra upp med Stalin för att sedan koncentrera sig på Västeuropa. I slutskedet av kriget gjorde de ryska trupperna sig skyldiga till lika stora övergrepp mot polackerna som de tyska hade gjort – massakern på polska officerare i Katyn är bara ett exempel.

Efter krigsslutet återuppstod Polen, men längre västerut. Sovjetunionen behöll stora landområden, som tillföll Ukraina och Vitryssland. Det besegrade Tyskland fick samtidigt avstå Pommern och Schlesien till det nya Polen.

Estland, Lettland och Litauen ockuperades i femtio år innan de lyckades bryta sig loss från Sovjet. Men Kaliningrad, som före andra världskriget varit Königsberg och en del av Tyskland, är fortfarande ockuperat av ryssarna. Det finns i dag inga planer på att låta denna ryska enklav återförenas med Tyskland, eller möjligen få självständighet. För detta är dess militärstrategiska betydelse allt för stor. Och något sådant skulle kunna orsaka en rad krav på att gränserna ska ritas om på nytt; bättre då att försöka riva gränshinder.

Om svårigheten att lösa Kaliningradfrågan är stor så borde det vara lättare för EU – och mer acceptabelt för Ryssland – att ytterligare intensifiera unionens kontakter österut, med Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien och Ukraina.

Dagens Europa är ett resultat av en lång historisk utveckling. Andra världskrigets fasor måste för alltid hållas kvar i minnet. Men i stället för att kräva det förflutna åter har samarbetet inom EU visat att det finns mer att vinna bortom nationalismen. Framgången bor i det gemensamma politiska rummet, det vetenskapliga utbytet och – framför allt – i den gränslösa handeln.

En erfarenhet EU har all anledning att lära Putins Ryssland mer om.