Från predikanttill politiker

Vill man få perspektiv på samtiden kan det vara klokt att läsa böcker om historiska ämnen. Knut Ahnlunds biografi Sven Lidman - ett livsdrama väckte uppmärksamhet när den utkom 1996. Dels därför att den är lärd, välskriven och spännande. Men också därför att den gav upphov till en konflikt som fick Ahnlund att lämna arbetet i Svenska akademien. När jag nyligen läste boken slogs jag av att den också kastar ljus över dagens svenska politik.

Sven Lidman (1882-1960) blev i början av 1900-talet känd för sin erotiskt färgade poesi. Därför väckte det sensation när han 1921 anslöt sig till pingströrelsen.

Rörelsen var vid denna tid ytterst omstridd. Vid sina möten ägnade man sig inte endast åt tungomålstal. Man trodde sig också kunna bota sjuka. Detta ledde till polisanmälningar och till att ledaren Lewi Pethrus kallades till en mindre sinnesundersökning.

Bland intellektuella fanns det ett förakt för vad man uppfattade som primitiv religiositet. Inte minst därför blev Lidmans omvändelse viktig. Han slutade att skriva skönlitteratur men utnyttjade istället sin stilistiska förmåga i sina predikningar.

År 1948 uteslöts emellertid Lidman ur församlingen efter att allt mer ha hamnat i konflikt med Pethrus. Skälen var flera, och de visar på rörelsens fientliga inställning till det omgivande samhället. Lidmans dotter Ulla, som hade en ledande ställning i rörelsen, gifte sig med statskyrkoprästen och psalmdiktaren Anders Frostenson. Detta kunde accepteras. Men när paret valde att döpa sitt nyfödda barn tvingades Ulla bort från församlingen. Pingströrelsen förespråkade vuxendop.

I en annan fråga var det Lidman som var strängast. Han ogillade att Pethrus allt mer ville delta i samhällsdebatten. År 1945 grundades tidningen Dagen. Ändå anade Lidman inte att Pethrus senare skulle bilda ett politiskt parti.

Idag sitter det parti som Pethrus grundade, och som numera heter kristdemokraterna, i regeringen. Från att ha föraktat och blivit föraktade av det världsliga samhället är man nu med om att styra det.

Kristdemokraterna är inte ensamma om att ha förvandlats. Varje första maj sjunger socialdemokraterna om hur det gamla skall störtas i gruset; en liten påminnelse om att partiet en gång var radikalt. Miljöpartiet, som kanske kommer att ingå i nästa regering, hade länge som varumärke att vara helt annorlunda än de etablerade partierna.

En sådan utveckling är väl delvis nödvändig. Politik består av kompromisser, vill man få inflytande måste man kunna anpassa sig. Men det finns också en smärtgräns. Om partierna helt bryter med sina ursprungliga ideal kommer de knappast att kunna locka nya, entusiastiska medlemmar.

David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.