Grannen som hamnade i Blekinge

En gång i tiden var vi grannar. Vi flyttade in samtidigt i HSB:s då nya hus på Kvarnen-området för några år sedan. Hon var socialdemokratisk skolminister och jag var liberal ledarskribent – vi befann oss på var sin sida av den blockbarriär som delar svensk politik mitt itu.

Men vi hälsade i trappuppgången och samtalade ibland om ditten och datten. Så som det ska vara mellan politiska motståndare i en mogen demokrati som Sverige.

När jag träffade Ingegerd Wärnersson på ett cocktailmingel inför ett seminarium i Malmö för ett tag sedan, passade hon i egenskap av gammal granne och landshövding i Blekinge på att bjuda in mig till residenset i Karlskrona.

Jag får en snabb rundvisning i det nyrenoverade residenset, vackert beläget vid vattnet, där exteriören går i nationalromantisk rokokostil. Elegansen förenas med en intim och trivsam atmosfär som blir ännu mer gemytlig av det trevliga och gästfria bemötandet från värdinnan. Vi slår oss ner i en av representationssalarna på nedre våningen som präglas av gustaviansk stil i färgerna rött, guld och vitt, för ett samtal om samhälle och politik.

Denna blida kvinna var för några år sedan en av Sveriges mest omstridda och omdebatterade ministrar. Diskussionens vågor gick höga kring betyg, mobbning, friskolor och utbildningskvalitet. De borgerliga partierna, särskilt folkpartiet, och den borgerliga pressen – inklusive Kristianstadsbladet på ledarplats och undertecknad – gick till ständiga och hårda attacker mot Wärnersson.

När jag frågar henne om den tiden och hennes reaktioner inför det hårda debattklimatet, säger hon att hon "kände en fruktansvärd vrede" och var "ledsen" över det som sades och skrevs. Ledsen för att kritiken var förintande och så personlig. Arg för att hon tyckte den var orättvis.

Nu såhär i efterhand med perspektiv på sin ministertid, säger hon sig vara stolt över det hon uträttade. Hon nämner bland annat att etikfrågorna lyftes fram och specialdestinerade extra bidrag för att öka lärartätheten, de så kallade Wärnerssonpengarna.

Hon säger sig också ha fått upprättelse genom de många erkännanden och inbjudningar till föreläsningar som hon ständigt får från folk inom skolvärlden.

Vi skiftar ämne och kommer in på hennes nuvarande roll som landshövding. Det är inget enkelt pastorat att sköta. Just nu tvingas hon genomföra ett besparings- och rationaliseringsprogram på länsstyrelsen – ett antal tjänster ska bort.

Hon har avverkat två år av sitt sexårsförordnande som löper till år 2008, eventuellt blir det sedan förlängning med ytterligare tre år.

Blekinge har genomgått en berg-och-dalbaneliknande konjunkturutveckling de senaste decennierna. Nedläggningen av stora delar av tillverkningsindustrin på 1980-talet följdes av 1990-talets boom för länets it- och telekomindustri vilket i sin tur följdes av en kollaps för denna bransch efter millennieskiftet. Nu råder en svag uppgång för it/telekomsektorn, konstaterar Wärnersson, men hon tror samtidigt aldrig att den når de nivåer som rådde på 1990-talet.

Just näringspolitiska åtgärder upptar mycket av hennes arbetstid. Hon arbetar med åtgärder för att få fler små och stora företag att etablera sig samt växa i länet. Att bredda näringsstrukturen med fler tjänsteföretag är en prioriterad fråga.

Satsningar på infrastruktur, hon har gjort ett lobbyarbete för att få E22 utbyggd till motorvägsstandard hela vägen från Malmö till Blekinge, och initiativ för att få arbetsmarknadspolitiska satsningar till länet upptar en stor del av hennes tid.

Diskussionen tar ett nytt varv. Vi kommer in på den mediebild som skapas av alla politiker som befinner sig i kontroversernas centrum. Jag, liksom många andra, hade bilden av Wärnersson som en dogmatiskt röd politiker som till varje pris ville genomföra flumskolans principer – hon blev själva symbolen för sextioåttornas cyniskt kravlösa samhällsutopi.

Men hon säger sig ha blivit medvetet missförstådd – hon antyder en kampanj från folkpartiet och delar av den borgerliga pressen – och menar att hon ligger och låg i mittfåran av svensk skolpolitik och svensk politik i allmänhet. Hon har inte haft några som helst problem att bli "opolitisk" – som landshövdingar måste vara – att hon alltid varit sakpolitiker.

Hon förvånar genom att berätta att hon röstade på centerpartiet och folkpartiet innan hon blev socialdemokrat. Och att hon när hon formades som s-politiker i det borgerligt dominerade Båstads kommun, befann hon och partiet sig alltid i hopplös minoritet – långt ifrån partiets maktfullkomliga statsbärande roll på riksplanet.

Hon säger sig ha gjort en "fantastisk resa" från uppväxten i småföretagarhemmet i småländska Vetlanda, via lärarhögskolan i Malmö, arbete som lärare och rektor, riksdagsledamot och minister till landshövding.

I framtidsplanerna finns Kristianstad. Hon har till skillnad från mig behållit sin lägenhet i Kvarnen och tillbringar en hel del tid där och det är dit hon tänker flytta när yrkeskarriären är över. Hon prisar Kristianstad som en stad av lagom storlek, en bra handelsstad.

"Det är en stad där jag tycker jag kan åldras i trygghet", utbrister hon på vänlig småländska. Vilken god ambassadör för Kristianstad hon är, tänker jag när jag lämnar residenset. Och ännu har hon inte flyttat hit permanent.