Håll hårt i pengarna
Statsminister Göran Persson byggde en gång i tiden upp en trovärdighet som rikshushållare. Något som stärkte både hans egen personliga och det socialdemokratiska partiets ställning i väljarkåren. Det solida socialdemokratiska greppet om statsfinanserna under Perssons finansministertid och de första åren av hans statsministerperiod ställdes framgångsrikt i kontrast till enorma budgetunderskott under den borgerliga Bildtregeringen. Att socialdemokraterna på 1980-talet byggde upp den kasionekonomi som kollapsade under Bildtregeringen förtegs.
Men en förändring har ägt rum. Statsministern verkar inte längre ägna de statsfinansiella frågorna någon större uppmärksamhet och finansdepartementet behärskas av den politiskt svage Bosse Ringholm. De senaste årens budgetöverskott har förbytts till – ett i sammanhanget litet och relativt ofarligt men ändå – budgetunderskott.
Den knackiga världskonjunkturen och nonchalanta regeringar gör att det ser än värre ut i många andra länder. Tyskland, Frankrike och USA dras med stora budgetunderskott och Japan brottas med en gigantisk statsskuld. Men andras tillkortakommanden räcker inte för att kamouflera den svenska regeringens tilltagande brist på finansiell disciplin.
Fyra nationalekonomer slog på# tisdagen alarm, i Studieförbundet Näringsliv och Samhälles (SNS) Konjunkturråds rapport Finanser för framtida välfärd, om tillståndet för rikets finanser. De konstaterar visserligen att den statsfinansiella situationen fortfarande är "rätt robust", men varnar för att den åldrande befolkningen kan få mycket negativa konsekvenser för svensk ekonomi under de närmaste decennierna.
Den demografiska utvecklingen leder till att den årliga tillväxttakten i Sverige beräknas bli 0,3 procentenheter lägre per år fram till år 2030 – ett produktionsbortfall på nära 10 procent under den aktuella perioden – vilket ger lägre skatteintäkter. Den åldrande befolkningen leder, enligt SNS-ekonomerna, också till ökade utgifter för sjukvård, äldreomsorg och pensioner, framför allt från 2015 och framåt.
SNS-ekonomerna rekommenderar regeringen att genom ett mer ambitiöst överskottsmål i statsfinanserna, stramare budgettekniska regler och lägre utgifter samla i ladorna inför den demografiska påfrestning Sverige kommer att utsättas för.
Konjunkturrådets rekommendationer borde# vara politiskt allmängods. Alla partier som värnar om välfärdsstaten – vilket innebär samtliga riksdagspartier – borde ställa upp kring huvuddragen i SNS-rapportens slutsatser. Men skillnaden mellan retorik och praktik kan vara avgrundsstor i svensk politik.
När den stora budgetsaneringen genomfördes på 1990-talet var krismedvetandet stort inom socialdemokratin och centerpartiet bidrog under åren 1995-98 med de avgörande rösterna för att nå majoritet i riksdagen för åtstramningarna. Övriga borgerliga partier drog sitt strå till stacken genom den stora pensionsöverenskommelsen och genom budgettekniska förbättringar som exempelvis utgiftstaken.
Men i dagens politiska klimat med en socialdemokrati på väg i riktning mot ekonomiskt lättsinne, som dessutom låst fast sig vid det ansvarslösa vänsterpartiet och det tillväxtfientliga miljöpartiet som stödpartier, är det svårt att se hur regeringen ska kunna leverera en plan för hållbara statsfinanser. Till detta kan läggas att regeringens myckna tal om en ny tillväxtpolitik hittills har visat sig vara mest prat.
Så som vid så många andra tillfällen är det bara att konstatera att partierna till vänster om mitten utgör den största faran för en långsiktigt stabil välfärdsstat.
