Hundra års historia på några timmar
Begravning stundade i Warszawa en solig julisöndag 1992. Preludierna kunde följas från hotellrumsfönstret. Tidigt på morgonen anlände en katafalk till parkeringsplatsen. Den rullades till ett bårhus rakt över gatan och åldrade män bar ut en kista. Av uniformen att döma hade de en gång varit medlemmar i den polska befrielsefronten. Säkerhetsvakter undersökte papperskorgar och skrymslen längs Krakowgatan, kortegevägen mot katedralen. Gatan stängdes av, samtidigt som det började myllra av människor i grannskapet.
Mina trötta turistben sökte vila på en bänk och där satt hon, en äldre kvinna klädd i gul dräkt, vacker stråhatt, tunna skinnhandskar, skor med liten klack och handväska i – som det heter – den rätta storleken. Hela hon präglades av en diskret elegans. Eller kanske en elegans från en svunnen tid?
Ignacy Paderewsky skulle föras till den sista vilan. För eftervärlden har han blivit mest känd som pianist och tonsättare, i biografier framhävs hans karismatiska personlighet och hans temperamentsfulla konstnärsutövande. Han föddes 1860 då Polen var styckat mellan de europeiska stormakterna. Första världskriget tillbringade han i USA som politiskt aktiv för ett fritt Polen. Under självständigheten var han kortare perioder premiärminister och utrikesminister.
När hans hemland återigen blev härtaget, verkade han till en början i den polska exilregeringen i Frankrike, men kriget tvingade honom till USA där han dog 1941. Ignacy Paderewskys önskan hade varit att få sin sista vila i Polen den dag landet åter var en självständig nation, en önskan som kunde infrias den här julisöndagen 1992.
En motorcykelkortege i hög hastighet följdes av en limousin med Polens president Lech Walesa och vid hans sida den amerikanska presidenten George Bush, numera med tillägget den äldre. Katafalken med kistan insvept i de rödvita polska färgerna fördes långsamt mot katedralen följd av tusentals och åter tusentals warszawabor. Högtidlighetens officiella del kunde ta sin början.
Samtidigt som bilen med de båda presidenterna passerade kom en fnysning från den gamla kvinnan och några föraktfulla ord. Republikanen George Bush närvaro i Polens huvudstad var ingenting annat än röstfiske inför höstens amerikanska presidentval.
Det låg en hel del sanning i hennes kommentar. Demokratiska presidentkandidater har under större delen av 1900-talet haft en trogen väljarkår hos invandrade central- och östeuropéer, i synnerhet bland de polska immigranterna. De blev industriarbetare i nordöstra delen av kontinenten. Konjunktursvängningar och depression medförde ekonomisk och social misär men också politisk medvetenhet, något som demokraterna tog tillvara. Inte minst Franklin D Roosevelt under 1930-talet.
Från mikrofonerna i katedralen strömmade Paderewskys kompositioner ut över centrala Warszawa, president Bush höll tal om de goda polsk-amerikanska relationerna, men när Polens president Lech Walesa frambar sin hyllning, reagerade kvinnan igen. Solidaritetsledaren hade utan blodspillan burit fram Polen till självständighet, men hennes uppfattning var att presidentkostymen var för stor för honom. Nästan kvidande konstaterade hon att han återigen frångått manus och tagit till barrikadspråket.
Vem var hon, kvinnan med den perfekta engelskan, som så livfullt kommenterade förloppet? I hennes föräldrahem talades antingen engelska eller franska, aldrig polska. Guvernanter hade stått för hennes och syskonens språkundervisning och övriga fostran. Familjen var adlig. Hon titulerades baronessa. Med ett litet leende inflikade hon att den titeln var tillåten igen. Musikintresset hade varit stort i familjen och Paderewsky var en välkommen gäst liksom Josef Pilsudski, jämnårig med Paderewsky och politisk parhäst.
När Josef Pilsudski gästade familjen var han Polens president. Hans hjältegloria satt orubbad efter Undret vid Visla 1920, då han ledde en numerärt underlägsen polsk armé som jagade bolsjevikerna på flykten. Hans politiska preferenser gick från socialism under tsartiden till nationalism av det mer chauvinistiska slaget.
Presidentskapet hade tydliga diktatoriska förtecken. Josef Pilsudski dog 1935, hyllad som landsfader och skapare av den ståtliga polska armén, i synnerhet kavalleriet. En anakronism redan då. Under kommunisttiden var han en icke-person. Nu står han staty i Warszawas diplomatkvarter, en mastodontskapelse i granit som inte undgår någon förbipasserande.
Kvinnan fortsatte att ge korta glimtar ur sitt liv. Däremellan kommenterade hon förbipasserandes klädsel i mer eller mindre smickrande ordalag och uttalade med rätta sin indignation över att Warszawas hundägare lät husdjuren uträtta sina behov var som helst till förfång för fotgängarna.
Hon deltog i Warszawaupproret 1944 blev tillfångatagen men lyckades fly och höll sig gömd på landet till kriget var över. Hennes bröder blev arkebuserade av nazisterna. Fadern skickades till Stalins läger. Han kom aldrig tillbaka. Efter kriget fick hon anställning på franska ambassaden och där arbetade hon till sin pensionering.
Fragment ur ett liv, lite förstrött berättade, utan sentimentalitet. Det korta mötet avrundades över en kopp kaffe.
Birgitta Södervall
