Kärnkraften behövs

Sverige är för närvarande mörkt och kallt. Och svenska elkonsumenter upplever just nu de högsta priserna på elektricitet någonsin. På bara en månad har elpriset fördubblats! Därtill från en redan mycket hög nivå. Handelns profetia om att DVD-spelaren blir årets julklapp hotas, mer önskat kan bli en trave ved, omslagen i lättantändlig papp. Endast på finansdepartementet råder julyra. Där tickar oväntat många elskattekronor in – energimomsen blir ju bara högre ju högre elpriset är. För elkonsumenterna blir det således till att betala dubbelt. I regeringens enögda perspektiv är således kärnkraftsavvecklingen genial. Man löser en politiskt mycket svår fråga med bieffekten att skatteintäkterna ökar. Socialdemokratisk bingo! Regeringspartiets ekonomiska politik såsom den utvecklats under finansminister Bosse Ringholm är lika lättbegriplig som enfaldig: skattepengar in är alltid bra. Helt oavsett hur. För alla med en något mer komplex verklighetsanalys är situationen minst sagt problematiskt. Det har ännu inte hänt att Sverige behövt ransonera elenergi, men det har varit nära. Reservplaner finns över hur region efter region ska få elströmmen avstängd, i tidsintervaller avsedda att minimera skadeverkningar. Redan innan avstängningen av Barsebäck 1 var marginalerna små vid energitoppar. Efter skrotningen av denna en av världens renaste och modernaste elproducenter är tillgången på reservkraft självklart inte större. Den annalkande vinterdagjämningen hotar, symboliskt, att bli utdragen – i stället för den vändpunkt den markerar. Det behöver inte vara fel att elpriset hålls uppe av höga skatter. Det kan vara motiverat av miljöskäl, eller på grund av att man vill ha en bättre fördelning av skattebördan (till exempel så att skatterna på arbete, företagande, bildning och sparande görs lägre), eller – möjligen – på grund av att det finns så pass viktiga och av en stor majoritet omhuldade offentliga verksamhetsåtaganden att skatten som konsekvens blir så pass hög. Men ingetdera av detta motiverar den bakvända väg för att nå dit som politiskt framkallad energibrist innebär. Därtill skapad på så sätt att man börjat med att ta bort de mest miljövänliga energislagen. Socialdemokraterna bör man på denna punkt inte längre hysa hopp om, det vore självbedrägeri. I bästa fall kan partiet förmå sig själv att under några år vänta med fortsatt förstörelse av kärnkraftverk. Däremot borde centern ompröva sin energipolitik. Centerns nuvarande ledning har i flera frågor visat att den vill förnya partiet. Kärnkraftsmotståndet från partiets 1970-tal känns verkligen i behov av detta. Opinionsmätningar på 1990-talet visade för övrigt redan då att partiets väljare var mycket ljumt inställda till kärnkraftsavvecklingen. Vill centern, med många väljare ute i de allra mörkaste och kallaste delarna i vårt mörka och kalla land, verkligen öka en redan förestående energibrist? Vill partiets väljare betala priset? För alla svenskar som inte kan värma den egna härden med egen "flis", återstår inte mycket annat än att under kommande helgmålsböner inflika en önskan om att midvinternattens köld inte måtte bli allför hård.