Kommunen bestämmer själv

Därför är det viktigt att medborgarna – skattebetalarna – kan ställa sina valda företrädare till ansvar för mer eller mindre goda beslut. Eftersom välfärdens kärna finns i kommunsektorn betyder det att det är viktigt att värna den kommunala självstyrelsen. Makt och ansvar ska så långt det är möjligt utövas och utkrävas nära människors vardag.

Dessvärre brukar kommunerna vara snabba på att ropa efter hjälp från staten i dåliga tider istället för att själva ta ansvaret för ekonomin och verksamheterna. Visst finns det lägen då extra statliga resurstillskott till kommunerna kan vara befogade, men samtidigt öppnas då dörren på glänt för krav på mer styrning av bidragen från staten. På så vis försvagar kommunerna sig själva och försvårar för en vital lokal demokrati.

På torsdagen presenterade tankesmedjan Timbro en rapport om kommunala satsningar i kristider med udden riktad mot utgifter till kultur- och fritidsändamål. Sådant hör inte till välfärdens kärna – omsorg, vård och utbildning – och bör i alla lägen stryka på foten, slås det fast i rapporten. Om bara så skedde skulle kommunsektorn inte behöva spara för att nå balans 2010, enligt Timbro.

Det är inte svårt att hitta exempel på konstiga prioriteringar och glädjekalkyler för satsningar på kultur eller fritid som ska sätta en ort "på kartan" eller "fylla tomrum". Timbrorapporten radar upp exempel på än det ena, än det andra men belastas av en raljant ton. Faktum är att kultur- och fritidssatsningar mycket väl kan vara befogade. Det går inte heller att ta medel från investeringskostnader och översätta dem till kommunala driftskostnader och säga att si och så många lärare eller äldreboendeplatser offras för ett kulturhus eller äventyrsbad. Det är att jämföra äpplen och päron.

Om inte en skattekrona fick gå till kultur- eller fritidsändamål förrän alla tänkbara behov inom vård, omsorg och skola vore uppfyllda skulle det inte bli något alls över och ändå finnas behov kvar att fylla. Inte ens om skatten höjdes radikalt skulle varje behov bli tillfredställt. Allt handlar om avvägningar mellan olika ändamål och i dem måste även kultur och fritid få finnas med. Även om det är spekulativt kan man också hävda att sådana satsningar i längden kanske gör att belastningen på välfärdens kärna minskar eftersom människor mår bättre av ett aktivt kultur- och fritidsliv.

Timbrorapporten föreslår att extra statsbidrag så här i kristider bör villkoras så att kommuner som vill ta del av dem måste avskaffa fritids- och kulturnämnder för att tvingas göra rätt prioriteringar. Eller att särlagstiftning ska införas som förbjuder kommuner att inrätta andra facknämner än på social- och utbildningsområdena, jämte teknisk infrastruktur. Det är dåliga förslag. Att återgå till mer av statlig styrning motverkar en livskraftig lokal demokrati. Det är i den lokala granskningen av kommunpolitiken och i det lokala ansvarsutkrävandet som de stora möjligheterna till bättre hushållning med medborgarnas skattepengar finns.