Krigets ansikten i Irak

Vid jultiden köps och läses det fler böcker än vid andra tider på året. Är man intresserad av utrikespolitiska frågor ges många tillfällen att läsa hur krigets vardag påverkar både den som "befrias" och den som är "befriare" i Irak.

Peter Kadhammar har stor erfarenhet av krigsrapportering från Mellanöstern. Han var med och bevakade Gulfkriget 1991 och har även rapporterat från Afghanistan. År 2000 fick han stora Journalistpriset. I sin bok "Vägen till Bagdad" tar han upp frågor, som normalt inte kommer fram i de dagliga rapporterna om krigets utveckling och hur ockupationen framskrider.

Kadhammar tar läsaren ombord på det amerikanska hangarfartyget USS Constellation i januari 2003. Detta krigsfartyg var med redan under Vietnamkriget 1964. Det som är särskilt intressant är mötet med några av piloterna för de attackplan, jaktplan och radarplan, som skickas upp i luften med hjälp av katapulter, vilka gör att planen går från 0 km/tim till 270 km/tim på mindre än två sekunder. Constellation är ett flytande samhälle och piloterna dess elit. Det är kring piloterna och deras verksamhet som allting kretsar. De har ett riskfyllt jobb, men att planen skulle träffas av irakisk eld bedömdes som mycket liten. Då var risken större för ett haveri i samband med start och landning på hangarfartyget.

Några av piloternas fäder var med i Vietnam. Det är något som de emellertid inte har berört vid samtal med sina söner. Kadhammar har frågat några av piloterna om varför USA beslöt sig för att anfalla Irak. Svaret har ofta varit att USA vill fullfölja Gulfkriget 1991och naturligtvis kämpa för "Friheten". Om man 1991 var tveksam till hur kriget skulle utvecklas, var de amerikanska soldaterna inför Irakkriget 2003 övertygade om att den militära operationen skulle bli lyckosam.

Piloterna angav att de inte kände stor tveksamhet, när de sände i väg en robot mot ett mål som bara kunde ses på radarskärmen. Att beskjuta flyende irakiska soldater på marken kändes däremot svårt.

Den enkle amerikanske soldaten, om han är stridsvagnsförare eller mekaniker, är helt inriktad på att "göra jobbet". De är yrkessoldater, som arbetar på samma sätt oavsett i vilket land de beordras att verka. De är inte särskilt väl insatta i den politiska eller militärpolitiska strategin. En sak är dock fullt klar. De är irriterade på fransmännen som inför Irakkriget 2003 "vände dem ryggen".

Det sker misstag och olyckor i alla krig – även i Irakkriget. Ett amerikanskt Patriotbatteri sköt av misstag ner en brittisk helikopter och dödade därmed den brittiska besättningen. De ansvariga kommer att förhöras och detta misstag får de leva med resten av livet.

Går man över på den irakiska sidan är det klart att flertalet irakier betraktar amerikanerna och britterna som ockupanter. Amerikanerna hade tydligen förväntat sig, att de av Saddam Hussein hunsade människorna skulle glädjas, om den hårdföre och grymme diktatorn försvann. Det är egentligen ett rimligt antagande särskilt efter det att Saddam Hussein tagits till fånga den 13 december 2003. Många utrikespolitiska kommentatorer anser dock, att den amerikanska efterkrigsstrategin har felbedömt läget. Framförallt är det begreppet "värdighet" mot irakierna, som man inte har beaktat och vilket har inneburit fortsatt våld mot de irakier, som samarbetar med amerikanerna och britterna.

I den israelisk-palestinska konflikten har det i dagarna uppkommit ett problem, då de israeliska piloterna har vägrat att delta i operationer, som kan innebära att civila oskyldiga palestinier blir offer för attackerna. Dessa piloter är precis som de amerikanska piloterna ombord på Constellation elitsoldater. Ofta har de rekryterats från någon israelisk kibbutz, där barnen från de yngsta åldrarna får lära sig "att ta för sig".

När de israeliska piloterna tvekar att ingripa, är det ett stort problem för Israel och den israeliska krigsmakten. Samtidigt visar detta att Israel inte endast har problem med sina ultraortodoxa judar, vilka vägrar att göra värnplikt, utan att det även bland många israeler finns en klar krigströtthet och irritation gentemot Ariel Sharon och hans politik.

Peter Kadhammar säger inte i sin bok, att det finns liknande tendenser bland de amerikanska trupperna i Irak. Men det finns uppenbarligen tankar som går i den riktningen både bland soldaterna, som sedan den 20 mars har förlorat 400 man, och i den amerikanska hemmaopinionen.