Med politiska förtecken
Bevisningen mot Mijailo Mijailovic är solklar. Det står klart efter att den 1 100 sidor långa förundersökningen mot honom för mordet på utrikesminister Anna Lindh blev offentlig i går. För just så har vice överåklagare Agneta Blidberg valt att rubricera brottet: mord, inte dråp.
Allt talar för att Mijailovics offentliga ombud, advokaten Peter Althin, när rättegången inleds i morgon kommer att driva en annan linje: att knivöverfallet på NK i Stockholm den 10 september 2003 var ett impulsdåd. Därigenom vill han få brottet att framstå som mindre grovt, för att lindra påföljden.
Själv uppger Mijailovic i polisförhören att han varken är politiskt intresserad eller att han hade planerat dådet. Det var en inre röst – som Mijailovic uppfattade som Jesus – som manade honom att gå till angrepp.
Mijailovics egen utsaga, kombinerat med hans personliga historia och tidigare vårdinsatser för honom gör att strålkastarljusen åter riktas mot svensk psykiatri och kriminalpolitik. Är avvägningen mellan samhällets skyddsbehov och individens frihet den rätta? Måste balansen mellan frivillighet och tvång förändras?
Men lika het som den svenska psykvården är frågan om Mijailovics motiv.
Att motivet klarläggs är inte bara av vikt för den juridiska utgången, utan också för att fler av oss ska kunna förstå. Ingen har fällts för mordet på Olof Palme, ingen kan förklara varför det ägde rum. Palmeutredarna körde fast i en sörja av amatörism och stora ambitioner. Därför är detta mord – arton år efter att det utfördes – fortfarande ett trauma för många svenskar. Mycket talar för att det också kommer att förbli det under överskådlig framtid. I Lindhutredningen har polisen och åklagarna agerat annorlunda. Förutsättningarna för försoning, eller åtminstone förståelse, är därför betydligt mycket bättre.
Oavsett om Mijailovic själv anser att han har haft politiska motiv för att döda Anna Lindh eller inte så är det omöjligt att bortse från att angreppet på henne också var ett angrepp mot det öppna samhället. Det står enligt utredningen utom allt tvivel att Mijailovic kände igen Lindh. Han följde efter henne under en kortare period innan han gick till attack. Således har han valt sitt offer, inte angripit henne för att hon råkade komma i vägen.
Den 10 september förra året, några dagar före euroomröstningen, fanns Anna Lindhs ansikte uppklistrat på många reklampelare runt om i landet. Hon var den socialdemokratiska jakampanjens starkaste och mest övertygande namn. Men priset hon fick betala för sin vilja att förändra Sverige var för högt. Både för henne och för Sverige.
Det är att ta i om man påstår att Sverige förlorade lite av sin oskuld i och med Lindhmordet, som det har sagts i samband med en rad andra omvälvande händelser tidigare. Sverige har varit ett land som alla andra västländer under lång tid. Verkligheten är inte mindre grym här än någon annan stans. Svenskarna är inte mer ärliga. Myndigheterna inte mer objektiva. Skillnaden ligger på marginalen och verkar mest bestå i att Sverige i sitt säkerhetstänkande är något mer naivt än vad man är i många andra länder.
Anna Lindh saknade livvaktsskydd när hon höggs ner på NK. Varför det var så har ansvariga på Säkerhetspolisen "förklarat". Ändå är det svårt att förstå varför.
I efterhand framstår det som ytterst enögt att inte ha försett Lindh med livvakter i folkomröstningskampanjens mycket hetsiga slutskede.
Lindhrättegången kommer förhoppningsvis att ge svaren på en rad frågor. Och ge anledning till reaktioner på flera olika plan. Men två frågor borde redan stå skrivna med eldskrift som angelägna för ansvariga politiker att lösa:
Både psykvården och säkerhetstänkandet måste anpassas mer efter verkligheten.
