Också en konkurs

Antalet konkurser har ökat kraftigt i Kristianstads kommun. Efter att under en tid ha legat kring 30 om året var det förra året 48 företag som gick i konkurs. Detta oroar varken det ansvariga kommunalrådet eller kommunens näringslivsdirektör. Och inte heller representanterna för våra lokala företagarorganisationer säger sig vara särskilt bekymrade.

Är allt då verkligen frid och fröjd? Man kan undra. När konkursstatistiken ska förklaras blandas stort med smått.

En förklaring sägs vara den allmänna lågkonjunkturen. Men den förklarar knappast varför Kristianstad skiljer ut sig. Ökningen på riksnivå är 3 procent, i Skåne är den 4 procent, i Kristianstad 55 procent. Till detta kommer att näringslivsstrukturen här är tämligen okänslig för konjunkturer.

Den mest omsvärmade förklaringen till den lokala ökningen av antalet konkurser är "kedjekonkurser", det vill säga att flera företag förra året drogs med i andra företags fall. Detta kan vara nog så riktigt, men innebär det att man inte ska bekymra sig?

Bakom de överslätande officiella kommentarerna anas andra motiv.

Mantrat för Kristianstads kommun i näringslivssammanhang är i dag att "det går bra". Oavsett vilka siffror eller vilka omständigheter som kommer i dagen så konstaterar ansvariga i kletig samförståndsanda att det går bra, eftersom det inte går lika dåligt här som i omvärlden. Eländet relativiseras.

Visst finns det grader också i helvetet, men varför envisas man med att propaganda och tillrättalagd verklighet är bättre än den nakna sanningen?

Konkursstatistiken visar att någonting har hänt. Den är något av ett ekonomiskt lackmuspapper. En konkurs innebär i princip att ett företags fordringar skrivs ner och att det kan drivas vidare – om konkursförvaltaren finner en köpare. Men för många av småföretagen blir det ingen uppståndelse till ett nytt liv efter konkursen. Det allvarligaste är att entreprenörer förlorar sitt sparkapital och sedan kanske inte kan komma igen. Om konkursfrekvensen är hög visar den att det finns ett visst mått av kris i näringslivet. Därför borde man kunna förvänta sig seriösa kommentarer kring konkursstatistiken i stället för politiska ryggmärgsreflexer.

Nej, förklaringen till det anmärkningsvärt svaga engagemanget i frågan motiveras sannolikt av att det nu ska talas väl om Kristianstad, i alla sammanhang.

En grundregel i allt analysarbete är att börja med en kartläggning av problemen: Vad är fel? Varför är det så? Sedan kan man med utgångspunkt från detta ta fram rätt åtgärdspaket: Hur förbättrar vi?

Förhoppningsvis har en sådan analys gjorts av kommunen. Förhoppningsvis är också dagens enögda PR-maskin ett resultat av ett moget övervägande. För annars är ansvariga politikers och tjänstemäns agerande fullkomligt obegripligt. Nu är det bara obegripligt.

Visst är det viktigt att kommunen har gott renommé. Det är av stor vikt för alla kommuninvånare. Men den som menar allvar med att uppnå ett sådant måste slåss öppet och ärligt för sin sak. Det är svårt att göra med huvudet i sanden.