Öka samhörigheten
Traditionen kring våra skolavslutningar är stark. Finklädda barn samlas i kyrkan, svenska flaggan i topp, välkända psalmer – kanske nationalsången. Utformningen av terminsavslutningarna har i mycket blivit något av en nationell sedvänja. Är det fel?
Våren 2003 väckte vänsterpartiets ordförande i Östra Göinge, Mats Andersson-Lindau (v), uppståndelse när han motionerade om "neutrala skolavslutningar". Han anser att om skolan ska använda kyrkan som skolavslutningslokal så ska inte en präst eller någon annan religiös officiant vara närvarande. Dessutom vill han att kommunfullmäktige fastställer att barnen ska ha rätt att avstå från att hylla fanan eller att sjunga nationalsången.
Ärendet ännu inte avgjort, men ska efter ett antal turer upp i fullmäktige nästa vecka. Efter att kommunalrådet Tommy Johansson (s) nu svängt i frågan, och ställt sig bakom motionen, är det osäkert vilket beslut som kommer att fattas.
I Kristianstads kommun har Ruzika Vukadin (v) motionerat om detsamma. Barn- och utbildningsnämnden har avslagit.
Frågan är långtifrån ny. När skolstyrelsen i Uddevalla 1996 beslöt att det inte skulle få finnas några inslag av kristen andakt i skolavslutningen inför jullovet väckte det uppmärksamhet i hela riket. Många blev då, precis som i samband med Andersson-Lindaus förslag i våras, arga och skrämda. Kristen tradition stod, och står, emot det självklara i att skolan ska vara neutral inför livsåskådningar och kulturer.
Människor ska ha frihet att inte tro likaväl som att tro. Tolerans och respekt är ledorden. I den mån frågan om religiösa skolavslutningar blir ett problem någonstans borde det få vara upp till den enskilda skolan att besluta hur frågan ska hanteras. Den friheten och det förtroendet är mer värt än att centrala förbud införs.
Om skolavslutningar hålls i kyrkan och har religiös prägel med inslag av bön och predikan, så ska naturligtvis de som inte finner detta förenligt med sin livsåskådning slippa delta. Detta borde inte vara en stridsfråga. Men vägen till ett pluralistiskt samhälle går inte via förnekande av den svenska nationella historien och traditionen.
De som håller fast vid och högt värderar sina egna sedvänjor nedvärderar inte med automatik andras. Snarare är det den självutplånande svenska attityden som invandrare har anledning att känna oro över. Beter vi oss som om vi inte värderade vår egen tradition har andra inget skäl att tro att vi förstår eller respekterar deras känsla för sin.
Likadant är det med hyllandet av den svenska fanan. Det är svårt att påstå att den respekt som visas fanan i samband med skolavslutningar eller allmänna flaggdagar är särskilt fanatisk. Den oro några tycks känna för att någon elev skulle motsätta sig att flaggan hissas är överdriven.
I Sverige är fanan den enda symbol under vilken hela det demokratiska samhället kan samlas. Det är inte en symbol för ett parti, för kungen eller för försvarsmakten. Nej, den svenska flaggan tillhör alla som bor i Sverige, och den representerar vårt samhällsskick. Även den misstänksamhet som visas mot fanan är något av en svensk sjuka. I andra länder är den en naturlig symbol. Förklaringen är att högerextrema grupper i Sverige har gjort flaggan till sin. Att de har fått den att stå för trångsynt nationalism i stället för vidsynt tolerans.
Lite grand av samma resonemang kan föras om avskyn mot skolavslutningar i kyrkan. Avståndstagandet från bäggedera är emellertid inte helt rationellt. Vad vi i stället borde göra är att återerövra den svenska fanan från högerextremisterna, och att ge mer ansvar åt de lokala skolcheferna att hantera den egna skolans traditioner. För barnens bästa.
Vi behöver symboler och stunder som får oss alla – oberoende av bakgrund – att känna samhörighet.
