Om fattigdom och tillväxt

ººEn del människor i Sverige lever fattiga. Det skriver Expressen i en artikelserie där indignationen är omvänt proportionell mot faktaunderlaget. Några föräldrar har inte råd att köpa alla de märkeskläder barnen vill ha. Tonfallet i artikelserien antyder att detta är något unikt förskräckligt i mänsklighetens historia.

Artiklarna saknar, som vanligt, historiskt perspektiv. Under nittonhundratalet har de flesta länder, särskilt i västvärlden, upplevt en, jämfört med tidigare sekler, unik tillväxt. Sverige gick från 1870 till 1920 från fattigt bondeland till rikt industriland. 1870-1970 hade Sverige den snabbaste tillväxten i industrivärlden. BNP per capita ökade 1870-2000 med 1230 procent enligt ekonomhistorikern Angus Maddison.

Förklaringen ligger i teknisk utveckling, ökad investeringskvot och ekonomisk tillväxt. I absoluta tal har befolkningen i Sverige, liksom i USA och övriga västvärlden, idag en högre levnadsstandard än någonsin.

Fattigdom är ett relativt begrepp. Idag finns nästan ingen i Sverige som lever på den nivå som var normal för arbetarklassen fram till fyrtiotalet: utan centralvärme, varmvatten och hushållsmaskiner.

"Inkomstklyftorna växer" säger den vänster som inte kan tala rent. Klyftor växer inte, de vidgas. Men inkomstskillnader är en normal följd av dynamiken i ekonomin. Alla har inte samma utbildning och får inte samma jobb samtidigt. Det avgörande för inkomstfördelningen på lång sikt är mobiliteten i ekonomin - det vill säga chansen för den som startar på låg nivå att göra inkomst- och bostadskarriär. Och den rörligheten förutsätter att människor inte hindras av kollektivavtal och skatter som berövar dem ekonomiska incitament. Ju lägre marginalskatter och ju mindre av kollektivavtal, desto högre mobilitet, och desto större chans för människor att gå från fattigdom till välstånd.

Att nyanlända invandrare ofta har lägre inkomst än svenskar är inte märkligt. Men de som kommer från till exempel Afrika får ändå omgående en flerdubblad levnadsstandard.

En del ungdomar kan klassas som relativt fattiga - det vill säga 20-åringar, som sällan har akademisk utbildning och egen villa. Men det som inkomstutredarna på SCB och journalisterna på Expressen aldrig förstått är att ungdomarnas inkomst blir en funktion av tillväxten. Om ekonomin växer med 3,53 procent per år fördubblas resurser och inkomster på 20 år. Och sedan nästa 20-årsperiod. Så, om vi håller den tillväxttakten får dagens ungdomar högre livsinkomst än föräldragenerationen.

Så det är, relativt, de medelålders det är synd om.

Nils-Eric Sandberg är fd ledarskribent på DN och publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.