Rätten till liv och död

Det är inte ovanligt att en dödligt sjuk människa kan uppleva att livet faktiskt inte är värt att levas under den korta - och oftast smärtsamma - tid som finns kvar, och då önska sig döden. I den bästa av världar borde hon få dö - men det är inte så enkelt.

Studier visar att i Nederländerna, där så kallad aktiv dödshjälp varit tillåtet sedan ett antal år, så ber folk om hjälp trots att de finner livet värt att leva. Framför allt är det äldre - oftast kvinnor - som känner att de är en belastning för anhöriga och för samhället, som begär dödshjälp för att inte vara i vägen.

Aftonbladet berättade i förra veckan om en dansk kvinna som fick assisterat självmord av sina döttrar. Kvinnan led av Parkinsons sjukdom och ville inte leva efter att sjukdomen utvecklats till att hon inte längre mindes eller kunde koordinera sig.

Skillnaden mellan assisterat självmord, aktiv och passiv dödshjälp är stora. I Sverige tillämpas passiv dödshjälp inom sjukvården. Exempelvis kan högre doser av morfin användas i smärtstillande syfte trots att dosen kan vara dödlig. Det finns otaliga exempel på när man slutat ge näring till personer nära slutet för att inte förlänga livet och lidandet i onödan. Aktiv dödshjälp däremot är när man under kontrollerade former, oftast med läkarhjälp, tar död på en människa. Det är, åtminstone än så länge, inte tillåtet i Sverige. Assisterat självmord är precis vad det låter som, någon hjälper en annan att ta livet av sig.

Frågorna om vilka - om några - av dessa former av dödshjälp som bör vara tillåtna, är långt ifrån enkla. Var och en som tänker efter vill nog inte avsluta sitt liv i lidande utan vill ha ett värdigt slut.

Men samtidigt är det väldigt svårt att sia om framtiden. En i dag frisk person kan inte föreställa sig livets värde om den vore totalförlamad. Därför skulle han eller hon om livstestamenten blev vanliga och lagbundna, antagligen skriva att den då ville dö. Om man är förlamad är förmodligen önskningarna och värderingarna helt andra - som är omöjliga att förutse när man är frisk och pigg. En av riskerna med ett sådant system är att man kan riskera att dö i förtid av en alltför vidsynt lagstiftning om rätten till sin egen död.

Den danska kvinnans döttrar hjälpte henne att dö. De var tvungna att vänta i sex år för att kunna berätta; assisterat självmord preskriberas efter sex år i Danmark. Det borde gå att göra en lagstiftning där anhöriga till personer med önskan att dö inte straffas. Visst det är svårt, för mördare ska förstås inte komma undan.

Om vi skulle tillåta aktiv dödshjälp finns risken att äldre även här känner att de är i vägen och tar för mycket av samhällets resurser och därför ber om att få dö trots att de mycket väl skulle kunna ha flera goda år kvar. Därför är förmodligen det kompromissystem vi har med passiv dödshjälp än så länge det enda rimliga.