Reservdelsbarnen och det sluttande planet
Det har blossat upp en debatt om reservdelsbarns vara eller inte vara. Sjuka syskon som behöver blod eller benmärg från en person med en snarlik genetisk uppsättning kan i dag räddas med hjälp av ett "designat reservdelssyskon". Reservdelsbarnet kan donera blod eller benmärg som det sjuka syskonet behöver för att överleva. Men syskonet behöver ha en mycket lik genetisk uppsättning, det räcker därför vanligtvis inte med ett vanligt syskon. I stället befruktas ett ägg på konstgjord väg och vissa genetiska egenskaper renodlas. Reservdelssyskonet som föds har därför en tillräckligt lik genetisk uppsättning för att kunna fungera som en blod- eller benmärgsdonator till sin sjuka bror eller syster och kan därmed rädda dennes liv.
Debatten har hittills dominerats av dem som menar att det är helt i sin ordning med reservdelsbarn, i alla fall om syftet är att rädda livet på en annan människa. Den andra sidan, som hyser moraliska dubier inför genmanipuleringen har hamnat i ett hopplöst underläge. Måhända något märkligt är det främst liberaler som stått för försvaret av genmanipulerade reservdelsbarn. Märkligt eftersom det förefaller vara en innovation som står i strid med klassiskt liberalt tänkande. Går vi till en liberal tänkare som Immanuel Kant heter det till exempel att ingen annan människa får göras till ett medel för någon annans lycka. Annorlunda uttryckt; att skapa en människa inte för dess egen skull utan för någon annans skull är fel.
Förutom problemet med att skapa en människa för någon annans skull tillkommer hela diskussionen om "det sluttande planet", att vi tar ett steg som lätt leder till ett annat steg. Vill vi öppna för en utveckling där människor med vissa egenskaper avlas fram? De föräldrar som vill få ett nytt barn med vissa egenskaper för att rädda sitt första barns liv har naturligtvis de ädlaste motiv som är svåra att ifrågasätta. Men samtidigt kan andra grupper med betydligt mindre ädla motiv lätt utnyttja en sådan utveckling. Och har vi en gång öppnat för möjligheten till genmanipulerade människor är det en möjlighet som är svårstoppad i betydligt mer osmakliga sammanhang. Det som börjar med ädla motiv kan lätt användas till att utveckla barn med olika former av "elitegenskaper". Kanske får vi se barn med "idrottsgener", "musikgener" eller "intelligensgener". Och mer sannolikt förefaller en utveckling där vissa oönskade egenskaper sorteras bort. De barn som i dag har vad som i vissas ögon beskrivs som "defekter" får då bevittna en utveckling där ägg som bär på anlag för liknande "defekter" sorteras bort. Vad sänder det för signal till dessa barn om deras människovärde?
Ett sådant scenario med ett sluttande plan där utvecklingen börjar i ett gott syfte och slutar i en devalvering av människors värde kan tyckas vara en svartmålning av genetikens välsignelser. Likväl är det en risk som är uppenbar. Men oavsett vilken slutsats vi drar av de i dag reella möjligheterna att skapa genetiskt designade barn så kan vi konstatera att diskussionen om genmanipulering ställer oss inför svåra etiska dilemman. Det är en diskussion där det är svårt att ge tvärsäkra svar. Föräldrarna som greppar efter vad som upplevs vara det sista halmstrået ställs mot riskerna med en utveckling där vissa typer av människor sorteras bort på förhand och där vissa barn skapas som ett verktyg för andras lycka. Men i en sådan komplex diskussion måste mer än ett perspektiv få plats. Frågan är nämligen inte så enkel som förespråkarna för reservdelsbarn tycks mena.
Douglas Brommesson
