Samma gamla visa

Efter några resor i österled är det bara att konstatera faktum: Misstron mot EU är definitivt inget svenskt fenomen. Tjecker, ungrare, polacker och balter känner en stigande oro över medlemskapets konsekvenser.

Förvisso var marginalerna i förra årets folkomröstningar större än när det begav sig i Sverige för dryga nio år sedan. Öst- och centraleuropéer känner, av historiska och geografiska skäl, större samhörighet med Europa än vad vi gör. EU-anslutningen innebär ett slutgiltigt avsked till det kalla krigets tyranni.

Men i det nya Europa utnyttjas EU för att vinna röster bland de många medborgare som med fruktan och uppgivenhet ser nya samhällsstrukturer byggas upp. Nationalism och populism växer sig allt starkare.

Utvecklingen må ses som en trist men naturlig konsekvens. De första årens glädjerus efter det demokratiska genombrottet kunde inte annat än övergå i det för oss i väst så typiska ställningskriget mellan politiker och partier.

Den välvillige kan alltså tolka motsättningarna och konflikterna som en ofrånkomlig del av en mognadsprocess. Jag är inte lika säker.

Alldeles uppenbart har en väldig skiktning ägt rum i de postkommunistiska samhällena. Fram växer en självmedveten medelklass: ung, utbildad och utåtriktad. Var och en som jämför dagens materiella standard i Öst med den för 15 år sedan vet vilken energi och ambitionsnivå som bänts upp. Det är som i Sverige efter kriget: Det går fort. Framtiden pekar uppåt och framåt.

Men i Sverige och det övriga Västeuropa efter 1945 växte inte bara näringslivet och tillväxten. Välfärdssamhället tog form. Alla medborgare, i varierande grad, fick det bättre. Modellen - marknadsekonomi med socialt ansvar – backades dessutom upp av nästan samtliga partier. Under årens lopp har den förvisso utsatts för påfrestningar men aldrig övergetts.

Men de nya EU-länderna saknar det social kontrakt som är välfärdsstatens förutsättning. Det civila samhället spelade en avgörande roll för att välta kommunismen men har ännu inte frambringat representanter och rörelser som vill lyfta hela samhället. Här saknas, om man så vill, en bärande samhällsvision.

För miljontals åsidosatta, bittra och uppgivna väljare – alla som inte passar in i de nya och krävande strukturerna – och ett politiskt etablissemang som tycks oförmöget att samarbeta för ett gemensamt bästa är därför EU en perfekt syndabock. Och motkrafter saknas nästan helt.

I Budapest, Prag, Tallinn och Warszawa hörs nu samma visa: EU sätter gränser för vårt självbestämmande. Det nationella oberoendet hotas. Cyniska politiker kamouflerar sina tillkortakommanden genom att skylla på Bryssel. EU-motståndet legitimerar en reaktionär och inåtvänd samhällssyn.

Känns det igen? Skillnaden är bara att stämningarna uppstått i länder som inte ens hunnit bli medlemmar i unionen! Västeuropa kan dessutom koppla odiskutabla framgångar till medlemskapet. Vi vet vad vi fått och kan få. För oss är det lättare att hålla emot populister och bakåtsträvare.

I år ansluter sig tio länder till ett EU plågat av inre motsättningar och osäkert om sin framtida rörelseriktning. En sak står utom allt tvivel: Europas svårigheter har bara börjat.

Mats Wiklund