Slöseri i skolor

Med veckans skolstart intensifieras skoldebatten. Som vanligt handlar det mycket om kvaliteten på undervisningen och tryggheten för eleverna.

Debatten är – som alltid – ytterst angelägen. En jämlik skola, som ger alla elever lika goda möjligheter att utvecklas, är avgörande för vårt samhälle; bygger framtida välfärd och välstånd för både enskilda och det allmänna.

En förutsättning för goda studieresultat är att skolorna får rimliga möjligheter att planera, vilket inte är detsamma som att de ska ha obegränsade resurser eller områdesindelade monopol på eleverna.

Systemet med friskolor fungerar i huvudsak väl. Inte ens ofoget att låta det gå inflation i betygssättningen för att locka elever, vilket Magnus Henrekson och Jonas Vlachos vid Institutet för Näringslivsforskning påtalade i en debattartikel i Dagens Nyheter på måndagen, kan läggas friskolesystemet till last. Skolmyndigheterna menar att betygsinflationen gäller även på kommunala skolor.

Däremot är en justering på sin plats, något som med alliansregeringens förslag om att återinföra en gymnasieexamen redan står för dörren. Proposition i frågan ligger på riksdagens bord. Att därutöver skärpa Skolinspektionens tillsyn av studieresultaten lär få problemet ur vägen.

Värre är det med det fria skolvalet. Eller snarare: formerna för det i takt med att det tillämpas allt oftare. Att elever när som helst under skolåret kan byta skola har varit en realitet i femton år. Detta försvårar onekligen planeringen. Minskat antal elever betyder mindre skolpeng, samtidigt som det inte är lika lätt för rektorerna att göra sig av med kostnader i form av lärarlöner. Därmed tvingas andra besparingar fram.

Någon form av övergångstid vore därför rimlig för den som vill byta skola. Nuvarande ordning skapar stress såväl för ekonomiskt ansvariga som hos elever och lärare när sammansättningen av elevgrupperna kan förändras när som helst.

Elevgruppernas sammansättning är för övrigt ett kärt tvisteämne.

Mindre barngrupper är i sig ingen garanti för god kvalitet på undervisningen, varken i förskola eller i skola. En grupp elever kan både vara för stor och för liten, vilket är det mest avgörande argumentet mot att behålla alla skolor ute i byarna. Särskilt om undervisningen, som ifråga om till exempel Yngsjö skola, bygger på att eleverna bussas till undervisning på annat håll flera gånger i veckan. Metoden är varken klimatsmart eller god hushållning med skattemedel.

Kombinerat med bristande resurser och stora grupper på annat håll borde en annan lösning vara att föredra. Att i andra skolor ha 32 elever i en lågstadieklass är lika illa som att ha det i en högstadieklass. Språkundervisning kräver grupper som tillåter eleverna att teoretiskt få träna muntligt mer än någon minut per lektion.

Kvalitet handlar inte enbart om resurser. Hanteringen av resurserna är lika viktig. Och här finns av allt att döma mycket kvar att göra för alla modiga skolpolitiker. Redan före valet 2010.