Svårt med FN:s nya roll
Förre FN-ambassadören, kabinettssekreterare, biträdande utrikesminister, EU-parlamentariker och FN-sändebudet Pierre Schori talade i torsdags inför en fullsatt innergård på Dag Hammarskjölds Backåkra ett stenkast från Kåseberga på Österlen. Man behöver nödvändigtvis inte dela hans världsbild för att få ut någonting av en givande och intressant timme spenderad i sällskap med en av det socialdemokratiska paritets grå eminenser. Ämnet för kvällen - FN:s framtid - är också brännande aktuellt. Likaså den lite slitna fixeringen vid USA:s roll som Mellanösterns alla olyckor i allmänhet och orsaken till FN:s problem i synnerhet. Men det är klart. För en sann idealist och internationalist som Schori måste de åtta åren med George W Bush ha varit en tröttsam ökenvandring. Men därför är det också så konstigt att han verkar ha så lite förtroende för ett system som faktiskt nästa januari befriar oss från den misslyckade Bush och samtidigt så öppet beundrar en despot som Fidel Castro och på Backåkra får det att låta som någonting positivt och eftersträvansvärt att Fidel överlevt tio amerikanska presidenter vid makten.
Med eftertanken som utgångspunkt blir perspektivet också bekvämt och tillrättalagt. Vi vet i dag att Saddam Hussein inte hade några massförstörelsevapen och vi vet idag att den amerikanska administrationen led av svår hybris och önsketänkande som grovt missledde den och som starkt bidragit till dagens situation i det förödda Irak. Men vi visste i ärlighetens namn redan före invasionen 2003 att Saddam Hussein redan använt massförstörelsevapen i stor skala mot den egna befolkningen. Och att han mästerligt i åratal utnyttjat FN:s tungrodda beslutsprocess till sin egen fördel.
Men att ett nytt, bättre, starkare och reformerat FN behöver stöd av USA är självklart. Där delar jag också fullt Schoris förhoppningar om att en ny administration har lärt av Bushs svåra läxa och åter gå från isolationism till internationalism.
För som Pierre Schori något tillspetsat konstaterade, är vi alla nu inte bara Bin Ladens, utan även Bushs gisslan. Som Schori redan beskrivit i sin bok om sin tid som FN-ambassadör i New York vid tiden för terroristattackerna den 11 september har han sett en amerikansk regim från sin allra sämsta sida: arrogant, självsäker och isolationistisk.
Därför är det också lite förvånande att Schori i den efterföljande frågestunden grundar sin förhoppning att demokraternas Barack Obama vinner presidentvalet i höst på att han som senator inte stödde beslutet att invadera Irak. Den enkla sanningen är att Barack Obama inte svors in i senaten förrän 2005 - när det folkliga motståndet mot kriget var väl etablerat - och alltså slapp ställas inför frågan. Men det kanske får skrivas på vi svenskars förutsägbara fallenhet att föredra demokrater före republikaner - även om man kanske borde kräva lite mer av en av socialdemokraternas utrikespolitiska nyckelpersoner.
Personligen ser jag därför mycket fram emot att åter få lyssna på Pierre Schori på Dag Hammarskjölds Backåkra nästa år. Inte bara för att vi då har en ny och förhoppningsvis mer internationellt orienterad amerikansk administration. För jag vill väldigt gärna inte bara höra Pierre Schoris tankar kring hur det gick så fel. Utan också hur vi ska göra för att det äntligen ska gå rätt. I Irak, i Mellanöstern och i FN.
Ola Tedin är politisk redaktör på Ystads Allehanda
