Tandvård är också vård

I dag träder den nya tandvårdsreformen i kraft. Alla med kostsamt renoveringsbehov av garnityret är att gratulera när tandvården tar ett litet – men otillräckligt – steg mot att äntligen bli betraktad som vilken annan vård som helst.

Statens kostnader på området stiger nu från cirka 3.2 miljarder kronor årligen till 6.2 miljarder. Socialdemokraterna, som påbörjat reformen före valförlusten för två år sedan, ville höja gränsen för gratis tandvård till 25 år, vilket hade kostat ytterligare 800 miljoner kronor.

"Vi har nog hamnat ganska rätt i avvägningen mellan förebyggande insatser och att jobba bort den alltför stora grupp som behöver många och dyra behandlingar", sade socialminister Göran Hägglund (kd) i en artikel i SvD i lördags. Reformen i sig omfattar dels en allmän vårdcheck på som högst 600 kronor vartannat år och ett högkostnadsskydd. Detta träder i kraft vid behandlingar som kostar mer än 3000 kronor och gäller alla över 20 år. Därutöver betalar staten hälften av tandläkarräkningen upp till 15 000 kronor. Belopp över den gränsen täcks med upp till 85 procent av staten. Alla beslut om ingrepp och behandling överlåts till tandläkarna själva, men staten avser att med stickprov kontrollera att inga onödiga eller kosmetiska ingrepp görs.

Svensk sjukvård är billig och av förhållandevis god kvalitet. En patientavgift på några hundralappar täcker vård och ingrepp vars verkliga kostnad kan handla om hundratusentals kronor. Mellanskillnaden betalas förstås via skattsedeln. För vare sig det rör sig om traditionell vård i landstingens och regionernas regi eller något av de fåtal privata vårdföretag som tillåts operera på vårdmarknaden är det fråga om en offentligt finansierad verksamhet.

Av någon anledning har fel och åkommor som kan härledas till huvudet svårt att få plats i den skattebetalda vården. Synfel, rotfyllningar eller själslig terapi har av vårdpolitikens arkitekter länge betraktats som den enskildes problem och ingen angelägenhet för samhället. Oviljan grundar sig sannolikt delvis i att optiker, psykologer och tandläkare gärna opererar som egna företagare - och beröringsskräcken gentemot privata vinstintressen i vården är som bekant utbredd i den politiska klassen.

I fallet med tandvården har diskussionen också haft ett element av moralism som sällan hörs i andra vårdsammanhang. Den som missköter sina tänder får helt enkelt skylla sig själv. Det är ett argument som mycket sällan anförs när det kommer till långt mera kostnadskrävande vårdinsatser mot till exempel lungcancer, hjärt- och kärlsjukdomar, skrumplever eller andra livsstilsrelaterade åkommor.

De som vinner på denna vårdreform är de som fullständigt saknar behov utöver en årlig kontroll och de som har mycket stora. Mellangruppen, där det stora flertalet befinner sig, får sannolikt en ökning av sina kostnader.

Därmed behåller tandvården - dessvärre – sin särställning inom svensk sjukvård.