Tid för nya namn

Med snart ett år till nästa val börjar det bli hög tid för de politiska partierna att nominera kandidater, och för alla förtroendevalda att fundera kring sin egen framtid. Eller som Berit Assarsson (M), avgående ordförande för kommunstyrelsen i Tyresö uttrycker det i Svenska Dagbladet (19/8): "Jag tycker att man ska avgå minst ett år före valet för att ge efterträdaren en chans att komma igång."

Frågan är aktuell på alla nivåer, i riksdag lika väl som i region och kommuner. Utan att göra anspråk på en heltäckande granskning av hur det ser ut går det nämna några partier och personer där saken rimligen borde vara mer aktuell än i andra.

Göran Montan (M) från Everöd avverkar som bäst sin första mandatperiod i riksdagen. Under denna har han mest utmärkt sig genom att först ifrågasätta upphovsrätten, eftersom han menar att värnandet av den leder till "massövervakning", för att sedan glatt rösta igenom FRA-lagen.

Klavertrampet borde ensamt vara skäl nog för M att se sig om efter en annan kandidat.

Michael Anefur (KD) från Kristianstad lämnade politiken efter brakförlusten i kommunalvalet 2006. Han hade då i tre år suttit som "tillväxtkommunalråd" i ett spektakelspäckat styre tillsammans med Socialdemokraterna, trots att det inte fanns behov av en sådan blocköverskridande lösning. Under innevarande mandatperiod har både KD och S valt att i "Handslag för Kristianstad", det gigantiska investeringsprogram som antogs för att försvara satsningen på den av väljarna oönskade arenan, acceptera Kristianstadsbygdens framtid, tidigare Sjöbopartiet, som samarbetspartner.

Att KD överhuvudtaget har en representant från valkretsen bör nog också skyllas på Alf Svensson, som toppade listan 2006. Efter att ha krysskampanjat sig in i Europaparlamentet i juni ordnade den tidigare partiledaren huxflux en plats i riksdagen åt Anefur. Risken för att Anefur ska få förlängt mandat av väljarna är dock liten: Svensson kan rimligen inte fungera som vallokomotiv i riksdagsvalet en gång till.

Socialdemokraterna valde 2006 att sätta tidigare ministern och Stockholmaren Ylva Johansson i topp. Utöver att det var impopulärt internt, är det första gången i modern tid som S inte har en lokalt förankrad riksdagsledamot. Nu viskas det om att regionrådet Henrik Fritzon kanske kan bli den som får komma till riksdagen 2010. Det vore, faktiskt, ett fall framåt.

Fritzons hustru, Heléne, (S) torde för övrigt inte vara intresserad av att sitta en mandatperiod till i opposition i Kristianstads kommun. Frågan är om det finns något till henne konkurrenskraftigt alternativ i S.

Just partierna i Kristianstad är väl för övrigt de i nordöstra Skåne som är mest i behov av nya krafter.

Kommunstyrelsens ordförande, Bengt Gustafson (M), kallades hastigt in som ersättare när Göran B:son Asklöf 2007 lämnade sin post efter bara drygt ett halvår.

Gustafson har haft ett styvt jobb att balansera de olika falangerna internt, och har verkat osäker på om han vill satsa vidare. Den osäkerheten gynnar ingen.

Nils-Edvin Andersson (Kbf), som i det närmaste är det egna partiet, är nog annars den som är i störst behov av att finna en ersättare – och presentera denne snabbt. Själv har han passerat 70. Att det sedan – precis som ifråga om Åhuspartiet – inte är alldeles självklart att Kbf får fler mandatperioder, är inte nödvändigtvis något att beklaga.