Till vanlighetens lov

På Högskolan Kristianstad arbetar en idog städerska. Hon lyckas städa när man inte ser det. Hon drar mödosamt svarta säckar över gården. Ibland har hon med sig egna blommor som förgyller kafferummet. Hon gör vad hon skall, och mer därtill. Hon är en blomma som gör min arbetsplats finare. Men hon belönas ringa och har t o m problem att få full tjänst.

Nyheter • Publicerad 23 juli 2008

På samma högskola fanns en usel lektor som misskötte sig och skamlöst utnyttjade den akademiska friheten. Högskolan och facket ägnade mycket tid och resurser åt denne usling, bl a gavs årslöner till lektorn utan krav på arbetsinsats. Hade vår städerska blott fått en bråkdel av den usle lektorns belöning och uppmärksamhet, hade hon tyckt sig vara satt på piedestal.

Men världen är inte rättvis.

Annons

Låt mig återge en annan händelse. Natten till den 13 juli 1908 sprängde en usel terrorist ett fartyg i Malmö hamn. I fartyget sov arbetare som rest till Malmö från England för att ersätta de arbetare som strejkade. Walter Dwigthon Close från Hull var en av de sovande. Han vaknade aldrig mer. Han dog, dräpt av terroristens dynamit. Walter sökte bröd men fick död.

Jag antar att läsaren inte riktigt kan dra sig till minnes händelsen. Det beror i så fall på att händelsen har berättats på ett helt annat sätt. Den vanliga versionen är att båten Amalthea beboddes av strejkbrytare och sprängdes av ungsocialisten Anton Nilsson. Han fick benämningen Amalthea-mannen och har sedan dess blivit mycket väl omskriven, fotograferad och stundtals hyllad. Han dömdes till döden, blev benådad och sedan frigiven nio år senare av Branting, troligen för att dämpa de revolutionära krafterna i Sverige.

Det är lätt att inse behovet att återge den senare berättelsen på den tiden. Då fördes klasskampen synligt på gator och torg. Att berättelsen fortlever i denna skepnad idag är däremot motbjudande. Idag, om någonsin, anser vi att politiskt våld är förkastligt, även om det, som i Israel och Palestina idag och i Amalthea-fallet igår, uppenbarligen ger resultat. Men så sent som på sjuttiotalet ägde Michael Wiehe ett skivbolag med namnet Amalthea. Motsvarande idag vore att äga ett skivbolag med namnet Elfte September.

Om mannen som kom till Malmö för att äta, men fick tugga dynamit, Walter Close, finns inga berättelser. Hur hans familj tog dödsbeskedet och vad han efterlämnade, finns inga historier. Det är inte Walter som kallas Amalthea-mannen. Han som kom för att arbeta och äta, men som fick ge sitt liv för en testosteron-laddad ynglings vidriga politiska illdåd. Walter är tyst i historien, medan den usle terroristen har fått tala och blivit omskriven.

Städerskan och arbetaren får finna sig i tystnaden. Och i sin strävan. Medan lata lektorer och usla terrorister njuter uppmärksamhet.

Världen är inte rättvis!

Sven-Olof Collin är professor i företagsstyrning och verksam vid Högskolan Kristianstad.

Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons