Union i förvandling

När glädjeruset efter det lyckade EU-toppmötet i Köpenhamn, där tio länder i Öst- och Sydeuropa välkomnades som EU-medlemmar från och med våren 2004, så småningom lägger sig måste de europeiska stats- och regeringscheferna ta itu med att utforma en union som kan leva upp till de nya villkor den stora utvidgningen ställer. EU kommer r inom ett och ett halvt år att sträcka sig ända in i det gamla Sovjetunionens territorium och unionens totala folkmängd hamnar snart på omkring 450 miljoner invånare, vilket tillsammans med de västeuropeiska ländernas ekonomiska styrka kommer att skapa en aktör med global tyngd. Omvärlden tvingas att lyssna på EU-ländernas gemensamma ståndpunkter med en helt annan respekt än tidigare. Under 1990-talet såg Europa passivt på medan det gamla Jugoslavien slets i sönder av blodiga inbördesstrider. Konflikten slutade inte förrän USA ingrep och med militära och diplomatiska medel fick slut på fientligheterna. Det nya Stor-EU kan förhoppningsvis själva ta hand om liknande framtida konflikter i närområdet utan att behöva be Washington om hjälp. För att EU ska kunna utnyttja hela potentialen i sin nya styrkeposition krävs det dock omfattande reformer av unionens organisation och maktstruktur. Den nuvarande uppbyggnaden av EU fungerade egentligen som bäst när EEC/EG som det då hette hade färre än tio medlemmar. Redan med dagens 15 medlemsländer är det svårt att behålla sämjan inom unionen när bidragshungriga länder som Grekland, Portugal och Spanien eller euroskeptiska länder som Danmark och Sverige försöker få igenom särlösningar i diverse förhandlingar. Med 25 medlemsländer, varav tio är fattiga och ännu ej helt och hållet demokratiskt stabila, riskerar EU att bli en i det närmaste totalt handlingsförlamad organisation utan någon större kraft att agera vare sig på vår egen kontinent eller ute i världen. En del medlemsländer och politiska krafter skulle förstås välkomna en sådan utveckling. Det är ingen slump att de tre mest EU-skeptiska medlemsländerna – Danmark, Sverige och Storbritannien – också är de som mest aktivt drivit på för att få en snabb och omfattande östutvidgning. Den Brysselhatande Margaret Thatcher, brittisk premiärminister 1979-90, upprepade ofta orden wider not deeper när hon uttalade sig om sitt drömscenario för EU:s framtida utveckling. Enligt Thatcher, som var en entusiastisk anhängare av en stor östutvidgning, borde ett EU som sträcker sig från Atlanten till Rysslands gräns bli så stort och svårmanövrerat att allehanda fördjupande politiska integrationsprojekt måste läggas åt sidan. Kvar av EU skulle då bli ett stort europeiskt frihandelsområde med endast ett minimum av gemensamma regler och förordningar gällande främst handelspolitik. Precis som den konservativa högern och den radikala högern, båda lika nationalstatsvurmande, önskar att Europa ska te sig i framtiden. Inom EU finns en beredskap att ta itu med en genomgripande reformprocess. Ett europeiskt framtidskonvent under ledning av den franske expresidenten Valéry Giscard d’Estaing har sedan februari i år arbetat med att ta fram grundlaget till ett effektivt EU-system med en europeisk författning. I januari 2003 väntas unionens två mäktigaste länder, Tyskland och Frankrike, lägga fram ett gemensamt förslag kring EU: s framtida institutionella uppbyggnad, vilket följs av konventets första utkast till en europeisk författning som presenteras i februari. I juni kommer konventets slutgiltiga förslag till hur EU ska fås att fungera bättre och smidigare. Den som tror att resten av Europa kommer att följa nästa års svenska EMU-omröstningen med andlös spänning har fel. Mycket viktigare saker upptar agendan när EU under 2003 börjar förbereda sig på att bli en i ordets egentliga mening kontinental organisation.