Unionens huvudproblem

Thorbjörn Jagland, tidigare norsk utrikesminister, tänker nominera EU till Nobels fredspris med motiveringen att unionens utvidgning med tio nya medlemsländer främjar demokratin i Europa och att EU har bidragit till att skapa fred på vår kontinent.

Ett rimligt och gott förslag från Jagland. EU har definitivt bidragit till att stabilisera det säkerhetspolitiska läget i Europa.

Men för den som väljer att studera det politiska skeendet i EU just nu framstår det klart att det mest är osämja som råder i unionen. 2003 avslutades med havererade grundlagsförhandlingar och 2004 har inletts med ekonomiska tvister angående bland annat stabilitetspakten.

Kommissionen ska nästa vecka ta ställning till om man ska låta EU:s domstol pröva eurozonens finansminstrars beslut 25 november, när man lät Tyskland och Frankrike slippa straff för brott mot stabilitetspaktens regler.

Det är tveksamt om kommissionen vågar utmana de två mäktigaste EU-länderna, särskilt som det redan hörts många hotfulla uttalanden från Paris och Berlin om ett EU i olika hastigheter. Inte desto mindre borde kommissionen låta EU:s domstol ta ställning i målet.

Om inte reglerna för EMU följs, riskerar det att få en negativ smittoeffekt även på andra delar av unionens samarbete. När gemensamma regler inte följs riskerar det att på sikt upplösa samarbetet.

I Sverige fortsätter svallvågorna från eurofolkomröstningen att sätta sina spår i en redan starkt EU-skeptisk opinion. Nationalekonomen Nils Lundgren bekräftar nu att han är beredd att ställa upp i sommarens Europaparlamentsval för ett nytt tvärpolitiskt EU-kritiskt parti. Förre riksbankschefen Lars Wohlin nämns också av Lundgren som tänkbar kandidat.

Finansieringen av partiet, en handfull miljoner kronor, och en lämplig kandidatlista är nu det enda som står i vägen för att Sverige ska få ett nytt parti som kommer att bidra till att ytterligare försumpa den redan usla svenska Europadebatten.

Unionens framgångar som främjare av fred, demokrati och ekonomiskt välstånd tycks ha gått många förbi. Istället ser vi tragiskt nog nationalistisk småaktighet breda ut sig inom och mellan medlemsländerna.