Utvisning, Fridolin

Den gröne riksdagsledamoten Gustav Fridolin (mp), bördig från Vittsjö, förpassades i går ut ur Israel. Han hade på nyårsafton deltagit i en demonstration mot Israels mycket omstridda bygge av en mur till skydd mot palestinska självmordsbombare.

Fridolin hade deltagit i demonstrationer på på en plats där han inte fick lov att vara. Efter att han gripits uppmanades han att skriva under ett dokument som slog fast att han lämnade Israel frivilligt. Själv säger han att han inte ser sig ha haft något val.

Nu är Fridolin hemma, i säkerhet. I Mellanöstern fortgår våldet.

Riksdagsmannens tilltag har fått berättigad uppmärksamhet. Men gjorde han rätt?

Israelernas agerande i Mellanösternkonflikten är värt kritik, precis som palestiniernas. I en aldrig avstannande spiral av accelererande våld hämnar den ene ofrånkomligt den andres gärningar. Dag efter dag.

Israels hårdföre premiärminister Ariel Sharon har lovat sitt folk säkerhet, och agerar därefter. Men inte ens det mest moderna av alla militära försvar kan skydda sitt folk mot terroristattacker. Hämndaktioner för att skrämma fienden från att utföra nya attentat kombineras därför med förebyggande åtgärder. En av dem är uppförandet av skyddsmuren.

Inget tycks fungera.

Det kan dels förklaras med att den som redan har bestämt sig för att dö inte kan skrämmas, och dels med att den hundraprocentigt skyddande muren aldrig kommer att kunna byggas.

Ända sedan Sharons planer på en mur blev känd har protesterna mot byggandet varit intensiva. Muren ökar motsättningarna.

I dag handlar kritiken mot den till största delen om att den inte följer gränsen mellan de israeliska och palestinska områdena.

Syftet tycks vara att flera av de israeliska bosättningarna på palestinskt territorium ska hamna innanför muren.

Fridolin förklarar sin resa till Västbanken med att han ville minska våldet. Han benämner sig fredsobservatör och hävdar att han med sin resa ville lyfta Mellanösternkonflikten på agendan. Som om det skulle behövas.

Frågan blir därför: Ska en parlamentariker verkligen förena sig med gatans parlament för att bilda opinion?

Visst saknas det ofta glöd och engagemang hos våra folkvalda. Visst kan det vara svårt för den som vill nå ut med ett budskap att tränga igenom i mediebruset. Men det finns gränser. En sådan gräns är att som medlem av ett lands lagstiftande församling bryta mot lagar och regler. Att som folkvald företrädare för svenska folket visa förakt för andra länders folkvalda, och deras beslut. Israel är den enda demokratin i Mellanöstern.

En diskussion kring detta ämne skulle kunna handla om att det i vissa, mycket speciella situationer, kan vara rätt – eller åtminstone försvarbart – att bryta mot lagen. Att man under åberopande av moraliska principer anser sig stå över lagar, regler eller order från militär eller civil myndighet, vilka då betraktas som omoraliska, orättvisa eller tyranniska.

Det är en svår och vansklig avvägning, men vanligt förekommande hos exempelvis djurrättsaktivister. Fridolins agerande faller dock klart utanför "aktivistramarna".

Diskussionen handlar därför inte om vad han gjort utan att han har gjort det. Han är ingen vem som helst. Han är riksdagsman.

Gustav Fridolin och hans kolleger i riksdagen har gott om resurser till sitt förfogande för att bilda opinion. Under mandatperioden intar de i straffrättsligt avseende en privilegierad ställning. Detta gäller visserligen bara inom landet, men säger en hel del om deras status. I utlandet företräder riksdagsledamöterna Sverige. Oavsett om de vill eller inte.

Som folkvald går det inte leva efter maximen: ändamålen helgar medlen.

Oavsett hur Fridolin har valt att titulera sig under sin resa så har han rest i egenskap av ledamot i det svenska parlamentet. Hans aktion riskerar därför att påverka relationerna mellan Israel och Sverige.

Göran Persson har visat engagemang i Mellanösternfrågan, förhandlingar mellan israeler och palestinier har genomförts i Sverige och bägge parter ha uttalat sitt förtroende för svenskarna som aktiv part i processen.

Allt detta kan Fridolin nu ha ödelagt. Bara för lite rubriker och uppmärksamhet.

Eller tror någon, på allvar, att det har gynnat freden?