Gerd jobbade på Strumpan fram till slutet

KNISLINGE. Gerd Persson, 81 år, har knappt varit i närheten av den gamla Strumpfabriken på senare år. Mest bara kört förbi och liksom många andra förfasat sig över förfallet.

Kristianstadsbladet följer med henne till hennes forna arbetsplats, där hon började som 15-åring. Bortsett från åren hon var hemma med de tre barnen fram till den stängdes på 70-talet var hon ”Strumpan”, Knislinge Strumpfabriks AB, trogen.

– På sitt vis är det nostalgiskt. Så mycket roligt vi haft här, säger hon och pekar på den havererade ingången vid tillbyggnaden.

– Nu kan man se hela byggnaden. Där sprang vi ner till källaren, till toaletterna för att röka. Det var enda sättet att få en paus, säger hon och funderar på hur arbetsledningen tillät det.

– Fast vi förlorade mest på det vi själva, alla jobbade på enskilt ackord

Skräpigt tillhåll

Hon tittar och pekar. Precis där rivningsfirman gjort ett hål i väggen hade hon under en tid sin symaskin, en av många i en lång rad.

–  Jag undrar så hur de gjort med Gert Kaffas målning i matsalen, den var ju fyra, fem meter bred.

Hon frågar Pär Åkesson, vd för från rivningsfirman 54:ans Riv & Entreprenad från Vittskövle.

Han skakar på huvudet.

–  Det finns ingenting kvar, allt är förstört, ni skulle bara sett. Inte ett fönster var helt, säger han som inte vågar släppa in någon. Risken för ras och olyckor är stor.

Första tiden gick åt till att röja träd och buskar.

–  Vi har forslat ut tonvis med skräp, säger Pär Åkesson som tippar att det kommer att dröja ännu några veckor innan allt är tömt och sorterat och byggnaden kan rivas.

De som haft sitt tillhåll i byggnaden har krossat handfat och toastolar för att få ut ädelmetaller. Kläder, bajs från människor och djur förekommer. Väggar och golv är förstörda.

–  Jag måste ändå säga att på många andra håll, när man kommer och ska riva, är det många som protesterar. Här är vi välkomna.

På självaste fredagen den 5 maj 1945 började Gerd Persson, som då bodde i Hanaskog, att jobba på gamla Strumpfabriken.

–  Jag kommer ihåg att flaggorna vajade, berättar hon som till en början cyklade till jobbet innan hon och systern hyrde ett rum inne i Knislinge.

Gott om jobb

Bara någon månad tidigare hade hon konfirmerats.

Nu var dags för henne och många ungdomar i samma ålder att bege sig ut i arbetslivet.

Det fanns gott om jobb. Strumpfabriken, skofabriken och blixtlåsfabriken gick för fullt.

Det var på ”Strumpans” glansdagar och slogan var ”På Anita kan man lita” om damstrumporna. Som följdes av herrstrumpor som kom på 1960-talet.

I början var mycket av arbetet manuellt.

– Vi var säkert över 100 som jobbade då, säger Gerd Persson som började med att skåra hälarna på strumporna, det var delad häl, därefter jobbade hon med kettling som var nästa steg i processen där hälarna syddes ihop.

Bomull och silke var materialen. Efter hand blev produktionen allt mer automatiserad.

Gerd Persson engagerade sig fackligt. Först som kassör i Textilarbetareförbundet som senare blev Beklädnadsarbetareförbundet. Då var hon ordförande.

Hon tog strid för att ett av skiften inte fick sin rättmätiga betalning.

– Då kastade direktören till mig att jag kunde få aktier, Varför förstod jag aldrig, jag ville ju bara att det skulle bli rätt, säger Gerd Persson.

Flytten

Tillverkningen flyttades till lokaler på andra sidan järnvägen, som skofabriken tidigare byggt och verkat i. Senare fick hon flytta tillbaka till lokaler i färgeriet.

– De sista fem åren var vi där, vi märkte att det gick sämre.

Efter första konkursen gick verksamheten upp i Keifers med kontor i Malmö, senare Tricoscand i Ulricehamn. Men allt gick så småningom i graven.

Precis som hela den svenska textilindustrin som flyttade utomlands.

En spillra av det som en gång fanns togs över av Conny Persson, CoPe strumpan, som fanns i Knislinge fram till för några år sedan.

Vad tycker du om att fabriken ska rivas?

– Egentligen är det synd, men det har stått och förfallit så länge, säger Gerd Persson.