Hököns historia i bokform

– Jag vill att folk ska komma ihåg vad som har hänt här i Hökön, säger John Ney.

Hans senaste bok handlar om hur torvindustrin påverkade samhället Hökön och människorna som bodde där. Som fjortonåring jobbade han själv ute på Vackö Myr som "lappapojk". Det innebar att han flyttade de lappar som torven samlades på.

– Det var ett tungt arbete. Men vilken gemenskap vi hade, berättar han. Innan torvbrytningen kom igång i Hökön livnärde sig människorna på lantbruk. Men när första och andra världskriget bröt ut kom andra saker i fokus. När gränserna stängdes blev det allt svårare att få tag i dåtidens energikälla – kol. Torven blev räddningen. Och Vackö myr utanför Hökön visade sig bli en guldgruva.

– Hela byn växte så det knakade. Vi hade fyra affärer, järnväg och stora fabriker, säger John Ney och berättar att byggherrarna tävlade om att göra vackrast byggnader.

Det hus som var tågstation ansågs inte vara tillräckligt vackert. Så en dag rullade en man bort huset till en annan del av Hökön och en ny vacker station kunde byggas.

Det var inte bara män som jobbade på myren. Även kvinnor och barn deltog i arbetet.

– Det var något helt nytt att man fick betalt i kontanter. Förr hade man kanske fått betalt i ägg eller annan mat, berättar John Ney. I dag finns det inga affärer kvar. Stationen har tappat sin forna glans. Fabrikerna ute på Vakö Myr är rivna. Men fortfarande passerar tågen genom byn.

– Järnvägen gjorde att stora mängder torv kunde transporteras ut i landet, berättar John Ney.

Mitt på torget i Hökön står en minnesten över de män och kvinnor som jobbade i torvindustrin. Den uppfördes förra året på initiativ av John Ney. Men det är inte bara han som har slagit vakt om hembygden.

– Hököns intresseförening och Loshults hembygdsförening är mycket aktiva i att bevara minnena, berättar John Ney. Det var John Neys dotterson som en dag sa:

– Du bara pratar om dina gamla minnen. Varför skriver du inte ner dem?

Så det gjorde han. Åtta böcker har det blivit. Allt från den egna släkten till Elmhults sport club har avhandlats.

En annan som har tecknat ner arbetet på Vakö myr är Harry Martinson. I den självbiografiska boken "Vägen ut" tecknar han bilden av hur livet för en arbetare på myren kunde se ut. "När man låg på knä var den stora mossen som ett väldigt plan med tusen sinom tusen små pyramider och pagoder av torv likt pjäserna på ett jättespel."