Marie-Louise Lindell: "Östra Göinge borde kunna bli ett paradis för äldre"
Jag tar bilen ut på landet, efter att ha färdats på slingrande skånska vägar, kommer jag fram till slutmålet. Jag stiger in i en välkomnande entré.
Det doftar gott av mat och nybakat bröd. Menyn består av två olika rätter, varav en är vegetarisk. Naturligtvis är det ekologiska råvaror.
I restaurangen samsas allmänhet och äldre sofistikerade herrar och damer från boendet.
En trevlig kvinna hälsar mig välkommen och frågar om jag vill se mig runt.
Ja, självklart vill jag det. Vi vandrar runt i den arkitektritade byggnaden som ger ett behagligt intryck. Jag håller på att krocka med en katt som snabb slinker ut i atriumgården där grönskan prunkar och det porlar rofyllt från ett vattenspel vid dammen.
”Han tillhör en av våra gäster”, förklarar kvinnan.
”Jasså man får lova att ha djur?” frågar jag.
Vi tittar in i de olika rummen, här finns ju både kanariefåglar och några små knähundar.
Rummen är personliga och välutrustade.
”Våra gäster kan välja om de vill äta på rummet, ute i samlingsrummet eller i restaurangen”, berättar kvinnan.
I samlingsrummet äter vår personal tillsammans med gästerna.
Det är något konstigt med personalen på det här stället, de uppträder i sina egna vardagskläder, verkar avslappnade och ostressade.
”Här skiljer vi inte på olika personalgrupper, alla hjälps åt och gör det som ska göras, efter de önskemål som gästerna har”, berättar kvinnan.
Det finns mer saker som är konstigt med det här stället: Det saknas klockor. Det finns inga på väggen och det är ett krav att personalen inte får bära klocka.
”Men hur kan man då veta när man ska ha rast?”
”Det enda som styr dagen är lunchen, doften från köket talar om när klockan är tolv”, konstaterar kvinnan som berättar att man lever och jobbar efter den inre klockan. Personal som inte är bekväm med konceptet inte blir långvarig.
Hon berättar också att det hör till ovanligheterna att någon slutar och att de allra flesta i personalstyrkan varit där sedan starten.
Gästerna blir väl omhändertagna, när de vaknar och får en uppiggande benmassage med uppiggande rosmarin och inför natten erbjuds lavendelmassage.
”Våra gäster luktar alltid gott”, konstaterar kvinnan.
Ett besök i spa-avdelningen, hos hårfrisören eller fotvården är populärt. Vi träffar på en gammal dam med en smoothie, hon vaknade så sent att hon inte hann äta frukost innan dagens ansiktsbehandling.
De festliga kvällarna med olika teman är också populära liksom aktiviteterna ute i trädgården under soliga sommardagar. Ett glas vin eller en nubbe till sillen och en god cigarr på rummet passar också några.
Allt sammantaget verkar göra gott, det är få av gästerna som behöver insomningsmedicin eller annan psykofarmaka. De flesta ser väldigt fräscha ut med runda rosiga kinder.
”Ja de allra flesta äter med god aptit, det är ju svårt att göra annat när det doftar så gott från restaurangen där våra kockar lagar all mat från grunden, säger kvinnan.
Nu kanske du som läser det här tror att jag skarvar eller har hamnat i himmelriket.
Men nä, så är det inte, det här är ett studiebesök på ett antroprosofiskt äldreboende i Köpingebro år 2007. Gästerna hänvisas dit av kommunen, en plats kostar inte mer än på kommunens egna boenden och personalstyrkan är jämförbar med ett kommunalt boende.
Borde väl snart vara genomförbart också i Östra Göinge?
