Postens nya skulptur i diabas tar form

Från en ljus klang till allt dovare och ett knak. Kragarna med sten knäcks ett efter ett under Ted Zaars slag med portugishammaren. Det gråleriga vattnet, som stått kvar i springorna efter sågningen, skvätter omkring.

Den runda formen, med fortfarande rågrå yta, börjar anas.

När stenen lyftes ur stenbrottet i Såganäs utanför Älmhult vägde det 35 ton. Förmodligen det största rena diabasblocket något stenbrott kunnat uppbringa.

– Som klot betraktat, hugget i sten, så tror jag det här är störst, berättar skulptören Pål Svensson, från Göteborg.

– Jag ringde till Guinness rekordbok i London, men de hade inte den klassificeringen, tillägger han med ett skratt.

Kan de inte införa det då?

– Jo, det tycker jag också. En konstnär som slår ett Guinnessrekord hade varit skoj. För ett 15-tal år sedan gjorde Sigurdur Gudmundsson en skulptur av ett diabasblock som vägde över 70 ton i Sibbhult, en skulptur som fraktades till Holland.

– Men det var inte helt rent, minns Ted Zaar.

Pål Svensson kom i kontakt med diabas under en kurs i Sibbhult för Bård Breivik i mitten av 80-talet. Då var Svensson fortfarande elev på Valands Konsthögskola.

Intresset för diabas, och vad som kan gömmas inuti ett stenblock, har hållit i sedan dess. Det är inte första gången Pål Svensson gör klotformade skulpturer. 1996 gjorde han Sprungen ur som står i Wanås-parken. I fjor blev konstverket frimärke, något som Posten uppmärksammade och beställde en liknande skulptur, som blir mer än dubbelt så stor som den som står i Wanås, till sitt nya kontor i Solna.

Projektet har redan pågått i ett år och skulpturen, som ska stå i en skogsdunge, invigs i oktober.

Åtskilliga timmars arbete återstår innan dess.

Pål Svensson hugger för det mesta sina skulpturer för egen hand, men arbetet med det här gigantiska blocket har han lejt ut till Ted Zaar och hans stenhuggare i Sibbhult.

– Skärvorna ska jag göra själv, förklarar Pål Svensson och visar på en bild från en tidigare utställning i Alingsås, med ett runt klot – också det i diabas – och rundade skärvor som ligger runt om, precis som om klotet kläckts ur ett block.

– Det här är en arbetsplats, en förnimmelse av tid. Det har precis hänt.

Valet av den sensuella formen har sin förklaring. Han understryker gediget hantverk och att konst ska vara lätt att ta till sig – utan att behöva läsa hela böcker ska betraktaren få ut något av konstverket.

– Konst ska tala sitt eget språk i sig själv, betonar han och associerar formen till en pärla hittad i ett ostronskal, ett ägg, meteor etcetera. Bland många konstnärer – och förståsigpåare för den delen – är det uttrycket som understryks, att det är hafsigt gjort spelar ingen roll. Inget kunde vara mer fel, tycker Pål Svensson som tror att intresset för det gedigna hantverket kommer tillbaka.

Och, överraskande nog, påpekar han vikten av att det ska vara vackert. Med stora gester förklarar han hur klotet kommer att te sig så småningom – när det blir färdigt.

– Ett litet klot blir som ett fisköga, här kommer ytan att bli helt annorlunda, ja, nästan transparent eftersom den blir så stor, säger han och måttar med händerna en stor cirkel.

Det blir vackert, tilltalande. Med en elegant högpolerad kolsvart yta, i kontrast till de råa, ljusgråa skärvorna.

Inga-Lill Bengtsson

044-47 000

ingalill.bengtsson@kristianstadsbladet.se