"Nu såg jag att mobilbatteriet snart är slut"

Anna Hartvig gissar hur de fyra dagarna på Killan kommer att bli. Hon har just kommit till gården där hon är gäst för första gången.

– Jag ville vara för mig själv med Gud några dagar, det går inte när man är hemma. Där är det för mycket att göra, säger hon.

Det var via sin församling i Malmö som Anna Hartvig hittade Killan.

– För några år sedan dog min man och jag tror att den största sorgen är avklarad nu. Vi hade en djup gemenskap i tron och när hälften plötsligt försvann så måste jag vara lite stilla för att kunna fortsätta ensam på den vägen.

Egentligen hade hon ingen aning om att det skulle vara så lite att göra på Killan och var inte beredd på att hon skulle ”bli lämnad åt sitt öde”. Anna Hartvig har visserligen varit på reträtter tidigare, men då har det funnits fler aktiviteter på schemat. För att hantera de första timmarna har hon därför redan tagit en liten promenad med mobilen.

För att skvallra.

– Men nu såg jag att mobilbatteriet snart är slut så då är den flyktvägen borta, berättar hon.

Sedan lutar hon sig fram och viskar:

– Det är ett stort steg att ge sig iväg för att bo med folk som man inte känner. Vad kommer att hända? Något jag tänkte på tidigare är till exempel, åt vilket håll är hemåt?

Samtidigt tror hon det är nyttigt att våga ta nya steg, utmana sig själv. Komma bort från den vardagliga rytmen, försöka komma till ro. Vara tyst och se vad som dyker upp.

– För det är ju för Guds skull som man är här ... för att få ett rejält grepp om honom! säger hon.