Rosa gänget

Huset i byn Badosa är målat i ljust rosa och en skylt berättar att här håller de till: Gulabi Gang, eller Rosa gänget som de heter på svenska.

Kvinnor i chockrosa saris, som sedan 2005 kämpar för kvinnors och fattigas rätt på Indiens landsbygd. De har misshandlat en polis, stormat det lokala elbolaget och attackerat lastbilar. Tidningar från hela världen och tv-kanaler som BBC och Al Jazira har dokumenterat deras aktioner. I Frankrike kom i höstas en bok om ledaren Sampat Pal och hennes historia.

– Media är viktiga. De hjälper oss att bli större och få mer makt, säger Sampat Pal. Jag tror utländska media är intresserade av oss för att vårt arbete är ärligt.

Sampat Pal rättar till sin sari och plockar fram ett tidningsurklipp ur väskan. Det är en artikel om de mest kända och framgångsrika kvinnorna från delstaten Uttar Pradesh i norra Indien. Tennisspelare, författare, Bollywoodstjärnor. Och så Sampat själv.

– Det känns bra att vara omnämnd. Alla de andra är rika kvinnor, har pengar, position och kan flyga när de ska någonstans. Vad skulle jag inte kunna ha gjort om jag hade pengar?

Distriktet Bundelkhand i södra Uttar Pradesh, där Sampat Pal bor, är så långt från det moderna Indien, Bollywood och IT-under man kan komma.

Längs vägarna runt byn Badosa har det inte regnat på fem år, bönderna är fattiga och ofta av låg kast. Flickorna gifts bort tidigt och i vissa byar kan det vara svårt att hitta en enda kvinna som kan läsa.

Många män lämnar sina familjer för att tjäna pengar i storstädernas slumområden. Det demokratiska systemet fungerar inte – maffian har starkt fäste och utpressar de ensamma kvinnorna med våld.

– Ofta handlar problemen här om att de fattiga är förtryckta av de mäktiga i byn och behöver hjälp, säger Sampat Pal.

Med hjälp av Gulabi Gang försöker hon bekämpa den utbredda korruptionen. De vill att statens ransoner av bränsle och mat ska distribueras till de fattiga och inte säljas vidare. Att statens jobbgaranti ska fungera och att inte makthavarna själva ska ta de fattigas löner.

Men tvärtemot vad man tror när man läser om dem, försöker Gulabi Gang oftast lösa problemen fredligt:

– Först pratar jag direkt med personerna ärendet berör. Om det inte fungerar går vi till en högre instans. Är det en stor fråga kan vi gå trehundra kvinnor tillsammans.

Men först och främst hjälper Gulabi Gang kvinnor. 32-åriga Kamlesh Kumari, till exempel, som blev slagen och utslängd av sin man för fjorton år sedan och fortfarande väntar på rättegång. Hon behöver pengar till bostad åt sig och sin son.

– Eftersom jag inte är utbildad tar jag hjälp av Sampat Pal, säger Kamlesh Kumari. Hon ska hjälpa mig att skriva till rätten.

Berättelsen om Gulabi Gang började redan när Sampat var liten.

– Jag hatade orättvisor redan som barn. När någon i byn slog någon annan, sa jag ifrån. Jag uppfostrades mest av min pappa men jag tror jag har ärvt det från mina föräldrar.

Hon växte upp i en by här i Bundelkandh. Familjen tillhör en låg kast och det var bara pojkarna i byn som fick gå i skolan. Men Sampat följde med, utan lov. När hon ertappades började hennes farbror undervisa henne.

Vilket han snart fick sluta med. Redan som tolvåring var det dags för Sampat att gifta sig, med en fjorton år äldre man.

– Det var förfärligt. Jag har aldrig glömt den första natten med honom. Jag var ett barn och hade ingen aning om vad som förväntades av mig.

Hon förväntades sköta hushållet och som femtonåring födde hon dottern Asha. Men när hon hamnade i konflikt med makens föräldrar bestämde hon sig för att flytta med sin familj till ett eget hus.

För att försörja sig öppnade hon en liten butik där hon sålde bidis, indiska cigarretter. Hon började också hålla sylektioner för kvinnorna i byn. Det var tack vare sykurserna som hon blev inbjuden till ett seminarium om kvinnors frigörelse. Ett möte som blev en vändpunkt.

– Kvinnan som talade uttryckte sig så bra. Frigörelse och rättigheter var nya ord för mig. Jag, som alltid känt mig smartare än andra, förstod plötsligt att jag inte visste någonting.

Därefter började hon ordna kvinnoträffar där hon förklarade vikten av utbildning och att kunna försörja sig.

2005 startade hon efter många turer Gulabi Gang tillsammans med socialarbetaren Jay Prakash, som sköter all administration. Gänget började klä sig enhetligt i rosa, som Sampat menar är en politiskt obunden färg.

– Vad som har hänt i mitt liv har hänt. Det är smärtsamt att prata om det som var. Det är en tråkig historia, men jag måste berätta så att andra inte ska behöva uppleva samma sak. Jag har sett många unga kvinnor gifta sig och jag har sett så många grymheter mot kvinnor. Jag blev arg och tänkte att någon måste göra något.

I dag kan Sampat livnära sig på organisationen. Hon har mycket att göra – mobiltelefonen ringer och huset i Badosa är alltid fullt av folk. Just de här dagarna har tjugo nya medlemmar anlänt med tåg. Samtidigt är två av döttrarna på besök med sina män och barn.

När vi väl lyckats övertala Sampat att prata enskilt är klockan halv elva på kvällen. Hela eftermiddagen har vi varit på ett möte i en by där hon ska starta en skola. Efteråt ville hon visa syateljén där kvinnor som vill börja tjäna pengar går på kurs.

När jag frågar hur hon gör för att slappna av förstår hon inte vad jag menar.

– När jag jobbat färdigt för dagen läser jag, på hindi. Men jag går på kurs och lär mig engelska. När jag kom hem från Frankrike, efter att vi lanserat boken, var jag missnöjd med mig själv för att jag inte kunde språket.

Emellanåt blir Sampat trött på att hålla fasaden uppe och struntar i att svara på frågorna. Ibland är hon mer intresserad av att fnissa åt mina hårspännen eller att pilla på våra kläder för att se hur de är sydda.

Men hela tiden pratar hon snabbt, gällt och mycket. Hon glider gärna in på att Gulabi Gang arbetar ärligt. "Vi vill bekämpa korruptionen." Saker som hon också upprepade gång på gång i sina tal under eftermiddagen.

Hur känns det att tala inför andra människor?

– Jag känner mig stolt när många lyssnar. Jag tror mycket på mig själv och det försöker jag lära mina barn också. Jag är inte rädd för någon. Jag blir inspirerad av Mahatma Gandhi – han var en revolutionär hjälte. Ibland kan jag känna att jag går i Gandhis fotspår.

Har all uppmärksamhet kring Gulabi Gang förändrat dig?

– Ja, mycket. Jag har blivit modigare. Och det stärker andra människor. Se bara på alla kvinnor som kommit hit idag.

Gulabi Gang har lyckats värva 60 000 medlemmar, enligt Sampat Pal själv. Enligt den lokale journalisten Tapas Chakraborty, som skrivit mycket om rörelsen, har de ungefär 10 000 medlemmar. De är kända i flera distrikt i Uttar Pradesh. Men det finns fortfarande arbete kvar – det räcker att vi åker ett par kilometer med bil från byn Badosa, och svänger in på en mindre grusväg, för att ingen vi frågar ska ha hört talas om Sampat Pal.

– Det är bra att någon gör något. Hon har inspirerat hundratals kvinnor att lära sig läsa, sy och försörja sig själva, säger Tapas Chakraborty. Makt-havarna vet vem hon är och vill inte ha det rosa gänget med batonger på besök. Illegal arrest är vanligt i området och man kan muta polisen med tusen rupier för att sätta någon i fängelse. Men om du tar fyrtio kvinnor med dig – var ska polisen stoppa alla dessa, när det bara finns en cell på polisstationen?

Kanske har den största förändringen skett i Sampats egen familj. De tre äldsta döttrarna giftes bort som sjutton-åringar och har man och barn. Men Sampats son går på college och dottern Nisha, som är arton, ska också studera. Hon vill bli läkare.

Hur tror du att dina äldsta döttrar upplever att Nisha får läsa vidare?

– De är inte utbildade men de är åtminstone självständiga nu. De syr kläder och kan tjäna pengar. När de var yngre var vi fattiga och mina svärföräldrar tyckte att vi skulle gifta bort dem. Men min yngsta dotter vill jag inte gifta bort så tidigt.

När den franska boken lanserades blev Sampat bjuden till Paris. För bokpengarna har hon sedan rustat upp det rosa huset i Badosa – där hennes man och dotter bor. Men mest tid tillbringar Sampat egentligen i samhället Atarra, några kilometer därifrån. Där, på Gulabi Gangs huvudkontor, bor hon tillsammans med Jay Prakash och hans dotter. En tvårummare som vetter mot en dammig gata.

– Jag drömmer inte om ett större hus eller att bo i en större stad. Jag vill stanna med mitt folk och min organisation. Det som är bra hos er är att alla får utbilda sig och att det är jämlikt mellan män och kvinnor. Om Indien tar över de värderingarna tror jag att landet förändras. Vi måste reformera samhället här ute på landsbygden.