Freddie Wadling: The Dark Flower/Den mörka blomman

När Freddie Wadling sjunger "Du är mitt morfin" med sammetsöt stämma till Peter LeMarc omisskännliga 80-talsrytm, men som kuriost har omringats av futuristiska små syntiga molnglimtar och slutar i ett mardrömseko, så går det inte att låta bli älska mannen, rösten, sommer än kanske någon annan svensk artist lyckats med bedriften att vara alldeles egen. Och lysande.

Nyheter • Publicerad 27 januari 2009

LeMarc, Anna Ternheim, Tomas Andersson Wiij, Stina Nordenstam, bidrar med alster till svenskspråkiga "Den mörka blomman" på denna dubbelcd som är uppföljaren till kritikerhyllade "Jag är monstret". Och med den laguppställningen ges vi stillsamma visor i moll som tillåter mysfarbrorn Freddie inta scenen utan hans våldsamma pukor och furiösa stråkar. Inte för att det är så mysigt. Mer vackert och ödmjukt. Vackrast är tolkningen av Peter Ivers och David Lynchs "I himlen (In heaven)".

Fyrspåriga "The Dark Flower" inleds i urtidsvackra kombinationen Ellekari Larsson (The Tiny), Freddie och Magnus Carlson (Weeping Willows) på "Isolation". En låt som kan ackompanjera vilken David Lynch(just det) film som helst. Och avslutas med "skisser och improvisationer" i 24 minuter långa Tom Waits-orgien "Kira-Kira". Orkestern består av Sweden&apos;s finest, Goran Kajfes, Ruskträsk, Johan Lindström ... Musikaliskt smaskiga minisoundtracks som backpackar i Vietnam, i Vaudevilleland, innan den vaggas till sömns av mjuka vispar, ett gammalt piano och en sällsam stämma.

Lisa Appelqvist

Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons